26 februari 2012

Om den obehagliga undersökningen

Jomenvisst. Det blev lite sådär med uppdateringen från sjukhuset. Och efteråt. Anledningen är att jag varit så trött och stresskänslig att jag helt enkelt inte orkat öppna datorlocket ens för att kolla mailen. Jag har nästan helt undvikit Internet (förutom lite fusk med telefonen) de senaste dagarna men nu tänkte jag försöka mig på någon slags återberättelse av de senaste dagarna.

Outfit of the day.
Torsdag var dagen för inskrivning på Sahlgrenska. Kateterisering av hypofysen stod på schemat och med huvudet i sanden låtsades jag att det där med två slangar från ljumskarna till hjärnan inte var någon big deal. Solen sken och jag kände mig både glad och pigg så jag drog på mig finaste prickiga klänningen och åkte in till stan. Där köpte jag två par nya byxor och ulligt mysigt fantastiskt garn. Sedan styrde jag kosan mot sjukhuset.

Bruna stråket. Här inne ligger min avdelning. Här trivs jag bra.
Väl på plats fick jag prata med min favoritkoordinator Olof som satte lite slangar, tog lite blod och förklarade vad som skulle hända dagen efter. Undersökningen skulle ta ungefär en timme.

En sån här, igen.
Sedan var det bara att vänta, äta lite middag och kvällsmat, se på teve. Och sticka såklart! En liten ettåringströja blev klar sånär som på två knappar.

Liten kortärmad tröja på gång.
Innan jag somnade duschade jag och tvättade mig med operationstvål. Sedan lade jag fram fredagens outfit of the  day: Vit operationsskjorta och läckra knästrumpor.

Förberedelser.
På fredagen väcktes jag klockan sex på morgonen av en sköterska som ville berätta för mig att de inte behövde sätta någon urinkateter. Skönt tänkte jag och somnade om en stund, jag hade ju trots allt knappt fått en blund i ögonen eftersom min sjuka gamla rumskamrat legat och jämrat sig hela natten. Synd om både henne och mig tycker jag.

Vid tiotiden kom Olof in och frågade hur jag mådde och om de satt katetern ännu. Nej det behövdes inte, svarade jag glatt - men tji fick jag. Några minuter senare kom två sköterskor in med slangar och annat obehagligt. Jag blev tvättad, fick lokalbedövning och en slang in i urinröret. Inte särskilt angenämt om ni undrar. Sedan rullades jag iväg till röntgenavdelningen där undersökningen skulle göras.

Väl framme fick jag kravla mig över till en smal och hård brits. Lite olika mätinstrument kopplades på för att kontrollera syresättning. blodtryck och hjärtfrekvens. Olika sköterskor och annat löst folk presenterade sig och pratade om olika saker för att distrahera mig. När de märkte att det som fungerade bäst var att prata om Theodore frågade de nästan bara om honom och sånt som rörde barn och familj. De var väldigt fina och bra.

Så började förberedelserna. Mina magvalkar tejpades upp (här var det fortfarande ganska roligt och jag skojade med mig själv om Hollywood-stjärnor som tejpar fast olika kroppsdelar under sina galaklänningar), ljumskarna tvättades och bedövningssprutorna gavs. Från och med nu var jag tvungen att ligga prick stilla.

Nu skulle slangarna på plats. Högra sidan först. Det var rätt obehagligt när slangen trycktes in i ljumsken men sen kändes det inte så mycket förrän den kom till halsen, då kunde jag känna hur slangen rörde sig genom kroppen. När den nådde området kring hypofysen mellan ögonen ungefär) gjorde det lite ont men då var det ju inte så mycket kvar tänkte jag. Hälften gjort! Nejdå.

Nu var det dags för vänstra sidan och där gick allt till precis som för den högra. Tills slangen skulle förbi hjärtat. Då blev det plötsligt väldigt svårt att hitta rätt och slangen fick backas och riktas om och backas och fipplas med hit och dit och fram och tillbaka. Plötsligt började mitt hjärta rusa och jag fick panik! Inte visste jag att det var en vanlig reaktion, jag trodde ju så klart att de gjort något fel och att jag skulle dö på fläcken. Mycket obehagligt.

Tids nog kom slangen i alla fall förbi hjärtat och fortsatte upp mot hjärnan. Nu skulle vi väl ändå vara klara snart? Nejdå. Det var tydligen mycket mycket svårare att få den vänstra slangen på rätt plats uppe vid hypofysen och det krävdes massor av justeringar. Mycket obehagliga justeringar. Kall kontrastvätska som sprutades in på insidan av huvudet. Igen och igen. Hua! Och den där äckliga känslan av någonting som rör sig där inne. Hua!

I alla fall. Efter vad som kändes som en evighet (och några fler hjärtrusningar) satt allt äntligen på plats och man ringde efter Olof. När han kommit började själva provtagningen. En vätska sprutades in genom slangarna på ena sidan, sedan den andra. Och så tog man ett blodprov. Efter ett par minuter gjordes proceduren om igen. Och så upprepades det ett antal gånger. Fem, tio, det kändes som hundra. Vid ett tillfälle sprutades även något slags hormon in vilket gjorde att man blev rosig om kinderna. Jag fick även hjärtrusning igen.

Men så var det plötsligt äntligen över och slangarna drogs ur, tejpen rycktes bort och jag blev omplåstrad. Sällan har jag känt mig så fri och så tacksam. Äntligen fick jag röra mig igen! Kroppen var stel som en pinne och musklerna värkte, men jag var fri!

Nu skulle jag ligga stilla i sängen i en timme innan jag fick åka hem. Jag var helt utmattad och dessutom hade jag missat lunchen och var vrålhungrig. Jag hade rullats bort till röntgenavdelningen vid halv elva och nu var klockan kvart över ett. Och undersökningen som bara skulle ta en timme!

Efter en liten stund kom en läkare in och frågade om hon fick komma in med en läkarstudent och göra en övningsundersökning. Det skulle ta en timme ungefär. Eftersom jag är så snäll sade jag ja fast jag mest ville sova. Äh, det gick bra i alla fall och nu vet jag att jag är fullt frisk. Förutom att jag är sjuk då.

När klockan närmade sig tre kom en sköterska och tog bort urinkatetern och slangen i armen. Lycka! Jag var friiii! Jag rusade in i duschen och kom ut som en ny människa, pratade med läkaren, packade väskan och lämnade sjukhuset för den här gången.

Nu var tanken att jag skulle åka hem och vila men när familjen Saline bjöd hem oss på middag ville jag inte tacka nej så jag mötte upp man och barn och åkte till Utby istället. Vi hade mycket trevligt och kom inte hem förrän mitt i natten.

Och det var berättelsen om kateteriseringen av min hypofys. Nästa steg är att vänta två till tre veckor på provsvaren och efter det ska neurokirurgerna bestämma vad som ska göras inför operationen. Så nu är det bara att vänta igen.

9 kommentarer:

Linxter sa...

Alltså thepas, du är en av de modigaste människorna jag känner! Den där undersökningen låter som värsta NASA-experimentet! Vad duktig du var som fixade det!

Jenky sa...

Fy så fruktansvärt otäckt det låter och vad modig och duktig du är som klarade av det! Berättade de varför du inte fick bli sövd under undersökningen? Låter som rena tortyren ju. Inte undra på att hjärtat rusade! Så oerhört skönt det måste vara att ha det avklarat nu. Hoppas att du får besked snart så du slipper vänta och att nästa sjukhusvistelse blir mindre jobbig. Kram!

Annagreta sa...

Du är duktigast i hela världen!

Celine sa...

Helvete vad modig du är... Jag tyckte det var hur läskigt som helst bara att läsa, måste ju varit mycket värre att upplewva... *rys*

*IMPONERAD*

Thepas sa...

Tack alla söta och rara för att ni peppar mig så bra!

Jag vet faktiskt inte varför man är vaken under undersökningen, jag tror att de generellt sett inte gärna söver ned "i onödan" för det blir så mycket mer komplicerat då med narkos och så. Men jag tycker nog att man kan få något lugnande, och måste jag göra undersökningen igen tänker jag nog be om det.

Sen om att vara modig eller inte, det är ju liksom bara att gilla läget på något sätt. Det måste ju göras, så då gör man det bara.

Knit-Marie sa...

Kan bara hålla med alla. Du är den modigaste jag känner! Fast du behöver inte vara jättemodig hela tiden. Det är OK att gnälla lite när man har råkat ut som du har. Kram!

Anette sa...

Jag är så imponerad av dig!

Jag kan helt säkert säga att jag hade fått panik av detta. Fy 17!
Ryser när jag läser om det. Mig hade de fått droga ner i massor.

Kram!

Jenky sa...

Alltsååååå... jag tog för givet att lugnande var standard vid uppförande av tortyrslangar genom kroppen upp i hjärnan? Så fel jag hade! D:

Som sagt, skönt att det är över.

Caroline sa...

Men FY TUSAN det var det vidrigaste jag läst om!!! :-( Helt plötsligt känns mina undersökning "läkaren-kör-ner-en-slang-genom-munnen-ner-i-magen" eller tvärt om, upp i magen underifrån, som ingen big deal.

För hur 17 klarade du av allt detta? Två slangar inuti dig genom hela kroppen, förbi hjärta o hjärna???

Jag hoppas du belönar dig själv med fina presenter och annat gott. Det är du SÅ mkt värd! Du är enastående!!! Jag är så imponerad! Och det är som dom säger "Man får inte en tyngre ryggsäck att bära än vad man klarar av"... Dvs att det är de allra starkaste och modigaste som får de tuffaste prövningarna!!!

Tänker på dig!!!

kram!!!