Om den obehagliga undersökningen

Jomenvisst. Det blev lite sådär med uppdateringen från sjukhuset. Och efteråt. Anledningen är att jag varit så trött och stresskänslig att jag helt enkelt inte orkat öppna datorlocket ens för att kolla mailen. Jag har nästan helt undvikit Internet (förutom lite fusk med telefonen) de senaste dagarna men nu tänkte jag försöka mig på någon slags återberättelse av de senaste dagarna.

Outfit of the day.

Torsdag var dagen för inskrivning på Sahlgrenska. Kateterisering av hypofysen stod på schemat och med huvudet i sanden låtsades jag att det där med två slangar från ljumskarna till hjärnan inte var någon big deal. Solen sken och jag kände mig både glad och pigg så jag drog på mig finaste prickiga klänningen och åkte in till stan. Där köpte jag två par nya byxor och ulligt mysigt fantastiskt garn. Sedan styrde jag kosan mot sjukhuset.

Bruna stråket. Här inne ligger min avdelning. Här trivs jag bra.

Väl på plats fick jag prata med min favoritkoordinator Olof som satte lite slangar, tog lite blod och förklarade vad som skulle hända dagen efter. Undersökningen skulle ta ungefär en timme.

En sån här, igen.

Sedan var det bara att vänta, äta lite middag och kvällsmat, se på teve. Och sticka såklart! En liten ettåringströja blev klar sånär som på två knappar.

Liten kortärmad tröja på gång.

Innan jag somnade duschade jag och tvättade mig med operationstvål. Sedan lade jag fram fredagens outfit of the  day: Vit operationsskjorta och läckra knästrumpor.

Förberedelser.

På fredagen väcktes jag klockan sex på morgonen av en sköterska som ville berätta för mig att de inte behövde sätta någon urinkateter. Skönt tänkte jag och somnade om en stund, jag hade ju trots allt knappt fått en blund i ögonen eftersom min sjuka gamla rumskamrat legat och jämrat sig hela natten. Synd om både henne och mig tycker jag.

Vid tiotiden kom Olof in och frågade hur jag mådde och om de satt katetern ännu. Nej det behövdes inte, svarade jag glatt - men tji fick jag. Några minuter senare kom två sköterskor in med slangar och annat obehagligt. Jag blev tvättad, fick lokalbedövning och en slang in i urinröret. Inte särskilt angenämt om ni undrar. Sedan rullades jag iväg till röntgenavdelningen där undersökningen skulle göras.

Väl framme fick jag kravla mig över till en smal och hård brits. Lite olika mätinstrument kopplades på för att kontrollera syresättning. blodtryck och hjärtfrekvens. Olika sköterskor och annat löst folk presenterade sig och pratade om olika saker för att distrahera mig. När de märkte att det som fungerade bäst var att prata om Theodore frågade de nästan bara om honom och sånt som rörde barn och familj. De var väldigt fina och bra.

Så började förberedelserna. Mina magvalkar tejpades upp (här var det fortfarande ganska roligt och jag skojade med mig själv om Hollywood-stjärnor som tejpar fast olika kroppsdelar under sina galaklänningar), ljumskarna tvättades och bedövningssprutorna gavs. Från och med nu var jag tvungen att ligga prick stilla.

Nu skulle slangarna på plats. Högra sidan först. Det var rätt obehagligt när slangen trycktes in i ljumsken men sen kändes det inte så mycket förrän den kom till halsen, då kunde jag känna hur slangen rörde sig genom kroppen. När den nådde området kring hypofysen mellan ögonen ungefär) gjorde det lite ont men då var det ju inte så mycket kvar tänkte jag. Hälften gjort! Nejdå.

Nu var det dags för vänstra sidan och där gick allt till precis som för den högra. Tills slangen skulle förbi hjärtat. Då blev det plötsligt väldigt svårt att hitta rätt och slangen fick backas och riktas om och backas och fipplas med hit och dit och fram och tillbaka. Plötsligt började mitt hjärta rusa och jag fick panik! Inte visste jag att det var en vanlig reaktion, jag trodde ju så klart att de gjort något fel och att jag skulle dö på fläcken. Mycket obehagligt.

Tids nog kom slangen i alla fall förbi hjärtat och fortsatte upp mot hjärnan. Nu skulle vi väl ändå vara klara snart? Nejdå. Det var tydligen mycket mycket svårare att få den vänstra slangen på rätt plats uppe vid hypofysen och det krävdes massor av justeringar. Mycket obehagliga justeringar. Kall kontrastvätska som sprutades in på insidan av huvudet. Igen och igen. Hua! Och den där äckliga känslan av någonting som rör sig där inne. Hua!

I alla fall. Efter vad som kändes som en evighet (och några fler hjärtrusningar) satt allt äntligen på plats och man ringde efter Olof. När han kommit började själva provtagningen. En vätska sprutades in genom slangarna på ena sidan, sedan den andra. Och så tog man ett blodprov. Efter ett par minuter gjordes proceduren om igen. Och så upprepades det ett antal gånger. Fem, tio, det kändes som hundra. Vid ett tillfälle sprutades även något slags hormon in vilket gjorde att man blev rosig om kinderna. Jag fick även hjärtrusning igen.

Men så var det plötsligt äntligen över och slangarna drogs ur, tejpen rycktes bort och jag blev omplåstrad. Sällan har jag känt mig så fri och så tacksam. Äntligen fick jag röra mig igen! Kroppen var stel som en pinne och musklerna värkte, men jag var fri!

Nu skulle jag ligga stilla i sängen i en timme innan jag fick åka hem. Jag var helt utmattad och dessutom hade jag missat lunchen och var vrålhungrig. Jag hade rullats bort till röntgenavdelningen vid halv elva och nu var klockan kvart över ett. Och undersökningen som bara skulle ta en timme!

Efter en liten stund kom en läkare in och frågade om hon fick komma in med en läkarstudent och göra en övningsundersökning. Det skulle ta en timme ungefär. Eftersom jag är så snäll sade jag ja fast jag mest ville sova. Äh, det gick bra i alla fall och nu vet jag att jag är fullt frisk. Förutom att jag är sjuk då.

När klockan närmade sig tre kom en sköterska och tog bort urinkatetern och slangen i armen. Lycka! Jag var friiii! Jag rusade in i duschen och kom ut som en ny människa, pratade med läkaren, packade väskan och lämnade sjukhuset för den här gången.

Nu var tanken att jag skulle åka hem och vila men när familjen Saline bjöd hem oss på middag ville jag inte tacka nej så jag mötte upp man och barn och åkte till Utby istället. Vi hade mycket trevligt och kom inte hem förrän mitt i natten.

Och det var berättelsen om kateteriseringen av min hypofys. Nästa steg är att vänta två till tre veckor på provsvaren och efter det ska neurokirurgerna bestämma vad som ska göras inför operationen. Så nu är det bara att vänta igen.