Cushings syndrom orsakas alltså av för höga halter av kroppens eget hormon kortisol. En vanlig orsak är att man behandlats med höga kortisondoser under lång tid, men de höga kortisolhalterna kan också bero på en tumör i binjurarna eller hypofysen. Jag har inte ätit några stora mängder kortison under lång tid, så sannolikheten är att jag har en tumör någonstans i kroppen.
Kortisol är viktigt för kroppen. Det reglerar blodtrycket genom att påverka salt- och vattenbalansen, men det motverkar också inflammatoriska processer. Hormonet påverkar också kolhydrat- och proteinomsättningen genom att bryta ned proteiner för att säkra kroppens behov av socker. Det här är säkert anledningen till att allt mitt stenhårda kämpande med GI och LCHF varit helt fruktlösa. Kortisol är alltså livsnödvändigt men har man alltför höga halter av det i kroppen under lång tid kan det faktiskt vara livshotande.
Cushings syndrom är som sagt en ovanlig sjukdom som drabbar ungefär sexton personer per år i Sverige. Den förekommer i alla åldrar och är vanligare hos kvinnor än män.
Nästa Cushings-inlägg kommer att handla om symptomen. Håll i er!
6 kommentarer:
Du, det där låter ju rent läskigt! :-S
Men usch Therese =( Det låter ju onelkligen inte bra detta. Jag håller all atummar och tår, och håller dig i mina bönder framöver. Vi får verkligen hoppas på att det inte är en tumör som spökar. FÖrstår att det inte kan kännas särskilt upplyftande att få sådana här besked. Men bra mycket bättre att veta något, än inget. KRAM
Men fy så hemskt!!! Men har läkarna börjat ta prover (heter det biopsier?) på de tilltänkta organen? Jag hoppas och ber för att det inte är någon elakartad du har om du har någon...
kram!!
Nejnej gud du får inte ha en tumör i kroppen. Det kan inte vara sant. Vad ledsen jag blir, vill ju att du ska vara frisk. Kära vän jag håller tummarna. Kram
En tumör?! Men gud, therese! Håller tummarna för att allt går bra. Håll oss uppdaterade! Kram
Herrejävlar, en tumör? Håller tummarna för att inte ligger till så.
Det skönaste måste vara, som du skrev i ditt förra inlägg, att du äntligen vet vad du har. Det finns nog inget mer frustrerande än att gå runt med någonting utan att veta vad det är. Skickar varma mentala kramar från hushållet och önskar syndromet går att behandla så smärtfritt så möjligt.
Skicka en kommentar