17 oktober 2011

När ångest inte bara är något man drar till med

Det är så lätt att bara säga. Att man får ångest över någonting. Det är ett ord man bara drar till med ganska lättvindigt. Jag gör det hela tiden.

Men jag lider också av riktig ångest. Alltså inte bara lite obehag eller ovilja inför någonting. tidigare i livet fick jag panikångestattacker av att gå ut. Alltså gå utanför min egen dörr. Av att slänga soporna eller gå en promenad. Att stå i kö eller resa var i princip omöjligt. Jag fick svindel, kallsvettades, blev blek och okontaktbar och magen knöt sig i kramp. Så hade jag det rätt länge innan jag förstod att det inte var normalt och att jag kanske borde få någon slags hjälp. Efter några månaders samtalsterapi gick problemen över och jag känner nästan aldrig av dem längre.

Nu har istället en annan typ av ångest krupit fram. Också utan att jag förstått att det varit på väg och utan att jag förstår vad den kommer ifrån eller varför. Men jag vet att den är kopplad till alla mina andra hälsoproblem på något sätt. Som höna eller ägg vet jag inte men allt är såklart sammankopplat. Man kan inte skilja på mental och fysisk hälsa. Allt hänger ihop.

Den här gången yttrar sig ångesten inte lika akut och panikartat. Det är mer som ett krypande obehag och en svaghet i kroppen. Jag blir darrhänt, får svårt att andas och känner oerhört stor oro i kroppen. Rastlöshet och en känsla av att inte stå ut i mitt eget skinn.

Precis så känns det nu. Och jag försöker skriva av mig känslan. Det fungerar sådär.

Jag har bokat in ett vattengympapass till klockan 18.45. Jag vill verkligen röra på mig för att må bättre och förutom cyklingen till och från centralen på väg till och från jobbet så tror jag verkligen att vattengymnastik är den bästa formen av träning för mig nu. Skonsamt för kroppen men ändå både styrka och kondition.

Men jag måste röra mig bland andra människor. Tillsammans med andra människor. Nästan naken i en kropp jag inte står ut med att leva i. En kropp jag inte står ut med att se eller kännas vid. Andra ska se mig när jag inte ens kan se en skymt av mig själv i spegeln på väg i och ur duschen i mitt eget badrum. Jag ser bort men andra kommer inte göra det. De kommer att se allt det hemska jag måste blunda för för att inte gå i tusen bitar. Den här kroppen som inte är min längre. De helt nya formerna den tagit. Alla utslag som aldrig försvinner. Alla nya stora illfärgade bristningarna som dök upp bokstavligt talat över en natt. Allt som jag förtränger så effektivt jag kan blir nu helt uppenbart och publikt.

Och det ger mig ångest. Riktig ångest.

Så på med stenmasken. Stäng in alla känslor, bra och dåliga, i ett hålrum djupt inne i själen. Blunda och gå rakt fram. Gör allt per automatik. Utan att tänka och känna. Låtsas som att allt är fint på utsidan. Som om du inte brydde dig om den där hemska kroppen. Prata med folk i omklädningsrummet. Skratta. Glättigt. Då ser allt normalt ut. Bit ihop. Bit så hårt du kan tills du kommer hem och kan ta av stenmasken. Då är det över. Träningen är gjord. Uppdraget slutfört.

Du har överlevt en gång till.

3 kommentarer:

Knit-Marie sa...

Jag hör dig.

Anonym sa...

Gumman.. Du är så himla stark i allt det här som händer. Jag skickar massa kärlek och energi just nu, när du antagligen just hoppat i poolen! KRAM! /Sushila

Jennie sa...

Jag tror att jag vet hur du känner. Min kropp är inte heller vad den har varit och det är ett stort problem som ständigt följer mig. Jag vet att den enda som kan göra något är jag själv men jag vet inte längre var jag finner inspirationen till att förändra, inte heller den nödvändiga karaktären...och kilona, ja de smyger sig på, blir fler och fler! Det var graviditeten som utlöste det här! Jag går med vetskapen att en vacker dag ska jag fixa detta. Lätt som en plätt...men fram tills dess ska jag bara frossa lite till. Äta godis eller något sött var dag och för stora portioner mat! Precis som jag gjorde under graviditeten...men jag är INTE gravid längre! När ska jag på allvar vakna upp ur denna dvalan? Jag tycker du är jättemodig som visar dig i baddräkt, jag kan inte det! Lova blir ju lidande på det eftersom jag vägrar åka till badhus och liknande. Det skulle vara för hennes skull som jag slutligen tar itu med detta problemet, tror jag!

Jag har aldrig fått riktig ångest så jag vet inte vad det handlar om, men har förstått att det är fruktansvärt för den drabbade. Hoppas att du kan utröna vad denna "nya" ångesten beror på och jobba med den så att du får kontroll.

Jag önskar dig all lycka med träningen!
Kram