När ångest inte bara är något man drar till med

Det är så lätt att bara säga. Att man får ångest över någonting. Det är ett ord man bara drar till med ganska lättvindigt. Jag gör det hela tiden.

Men jag lider också av riktig ångest. Alltså inte bara lite obehag eller ovilja inför någonting. tidigare i livet fick jag panikångestattacker av att gå ut. Alltså gå utanför min egen dörr. Av att slänga soporna eller gå en promenad. Att stå i kö eller resa var i princip omöjligt. Jag fick svindel, kallsvettades, blev blek och okontaktbar och magen knöt sig i kramp. Så hade jag det rätt länge innan jag förstod att det inte var normalt och att jag kanske borde få någon slags hjälp. Efter några månaders samtalsterapi gick problemen över och jag känner nästan aldrig av dem längre.

Nu har istället en annan typ av ångest krupit fram. Också utan att jag förstått att det varit på väg och utan att jag förstår vad den kommer ifrån eller varför. Men jag vet att den är kopplad till alla mina andra hälsoproblem på något sätt. Som höna eller ägg vet jag inte men allt är såklart sammankopplat. Man kan inte skilja på mental och fysisk hälsa. Allt hänger ihop.

Den här gången yttrar sig ångesten inte lika akut och panikartat. Det är mer som ett krypande obehag och en svaghet i kroppen. Jag blir darrhänt, får svårt att andas och känner oerhört stor oro i kroppen. Rastlöshet och en känsla av att inte stå ut i mitt eget skinn.

Precis så känns det nu. Och jag försöker skriva av mig känslan. Det fungerar sådär.

Jag har bokat in ett vattengympapass till klockan 18.45. Jag vill verkligen röra på mig för att må bättre och förutom cyklingen till och från centralen på väg till och från jobbet så tror jag verkligen att vattengymnastik är den bästa formen av träning för mig nu. Skonsamt för kroppen men ändå både styrka och kondition.

Men jag måste röra mig bland andra människor. Tillsammans med andra människor. Nästan naken i en kropp jag inte står ut med att leva i. En kropp jag inte står ut med att se eller kännas vid. Andra ska se mig när jag inte ens kan se en skymt av mig själv i spegeln på väg i och ur duschen i mitt eget badrum. Jag ser bort men andra kommer inte göra det. De kommer att se allt det hemska jag måste blunda för för att inte gå i tusen bitar. Den här kroppen som inte är min längre. De helt nya formerna den tagit. Alla utslag som aldrig försvinner. Alla nya stora illfärgade bristningarna som dök upp bokstavligt talat över en natt. Allt som jag förtränger så effektivt jag kan blir nu helt uppenbart och publikt.

Och det ger mig ångest. Riktig ångest.

Så på med stenmasken. Stäng in alla känslor, bra och dåliga, i ett hålrum djupt inne i själen. Blunda och gå rakt fram. Gör allt per automatik. Utan att tänka och känna. Låtsas som att allt är fint på utsidan. Som om du inte brydde dig om den där hemska kroppen. Prata med folk i omklädningsrummet. Skratta. Glättigt. Då ser allt normalt ut. Bit ihop. Bit så hårt du kan tills du kommer hem och kan ta av stenmasken. Då är det över. Träningen är gjord. Uppdraget slutfört.

Du har överlevt en gång till.