23 augusti 2011

Verkligheten knackade på

Inte direkt min favoritaccessoar.
Ja, ok då. Det är kanske lite ohållbart i längden, den här blunda och köra på och bara säga ja, ja, ja och hitta på nya saker jag vill göra hela tiden. Men jag är sån, och har alltid varit. Jag är tidsoptimist och tror på att allt går att ordna. Och glömmer bort mig själv i processen. Inte helt omedvetet heller. Jag tror att jag tar hand om mig själv men så fort någonting kommer upp eller någon jag bryr mig om behöver någonting sätter jag mig själv åt sidan. Jag tycker inte att det är ett dåligt karaktärsdrag egentligen, men jag måste lära mig att finna balans.

Det här året har varit oerhört hektisk och omtumlande. Missnöjet med mitt gamla jobb, nytt jobb (där jag trivs som fisken), en tvååring på dagis, ett äktenskap att underhålla, Hjärtekatten som blev så mycket större än jag någonsin trott, Gamlestadsgalej och ett hem att sköta (tillsammans med mannen givetvis). Upp klockan fem, hämtningar och lämningar, matlagning och handling och planering och möten och administration administration administration. Dåligt samvete hela tiden. Hinner inte. Timmarna räcker inte till. bort med någon timmes sömn per natt. Och en till. Bort med alla lata nöjen och in med fler måsten. Och så de där nöjena som till slut blir måsten.

Och ärligt talat har jag mått rätt dåligt ett tag. Ett ganska långt tag till och med. Både fysiskt och psykiskt - eftersom det givetvis hör ihop. Många konkreta symptom och många diffusa. Någonting är fel men jag vet inte vad.

Och så gick jag till läkaren för att råda bot på de här utslagen jag dragits med i några månader. Plötsligt vällde allt ut och vi började prata om min hälsa i allmänhet. När blodtrycket mättes stirrade läkaren bara på mig och mätte en gång till. Jag fick ligga ned och vila och så mättes trycket igen. 

Man ska inte kunna ha så här högt blodtryck i din ålder, var hennes kommentar och jag blev beordrad att åka in till Sahlgrenska samma dag. Där blev jag inlagd och alla möjliga prover togs. Massor av blodprover, EKG, otaliga blodtrycksmätningar, reflexundersökning, ögonundersökning, urinprov och allt mellan himmel och jord. Som tur är såg allt helt ok ut, förutom det skyhöga blodtrycket som inte gav med sig. Jag fick blodtryckssänkande medicin och efter några timmar fick jag åka hem med planer på utredningar av både orsaken till det höga blodtrycket och allt som känns fel i övrigt.

Jag mötte upp mannen, hämtade ut medicinen på Apoteket och Theo på dagis. Åt mat och levde på som vanligt. På kvällen fick jag en huvudvärk som  blev värre och värre tills jag började kräkas och inte kunde kommunicera normalt. Ambulans till Östra sjukhuset och inlagd för observation. 

(Kuriosa: ambulansen körde fel på vägen mellan Gamlestaden och Östra. En väg på några minuter. Ambulansen körde fel till sjukhuset. Hehe)

Prover, EKG, mätningar och rundturer på en brits hela natten innan jag fick åka hem på förmiddagen. Troligtvis var det bara ett rejält migränanfall och planer och mediciner kvarstår.

Nu är jag sjukskriven i två veckor för att "ta det lite lugnt". Vad det innebär är såklart olika för olika människor  en del vill sova hela dagen, en del träna varje dag. En del vill kanske måla eller se på teveserier hela nätterna. En del åker kanske bort eller går på spa. 

Jag tänker jobba hemifrån några timmar varje dag. Jag har en del deadlines under de här två veckorna och trots att det inte skulle vara några som helst problem att vara helt sjukskriven känns den här lösningen absolut bäst för mig. Och det är ju det som är meningen med den här "pausen". Så lite stress som möjligt.

Annars ska jag vila. Sova åtta timmar per natt om jag kan. Rensa garderoben. Sticka. Leka med Theo. Pussa min man. Träna. Må bra. Fundera kring livet och vad som måste förändras. 

Förutsättningarna är goda. Jag har den bästa mannen i världen, en bedårande tvååring, ett jobb jag trivs jättebra med, drömlägenheten och massor av intressen. Nu måste jag bara lära mig att ta tillvara på dem på ett bra sätt. Och på mig själv. Det svåraste av allt.

8 kommentarer:

Kiqi sa...

Men usch Therese!! Människa det finns bara en du. Man måste ta hand om sig själv. Lättare sagt än gjort jag vet. Jag kind hit rock bottom 2001. Det lärde mig mycket. Det är skitjobbitg att lyssna på sin hälsa, oavsett hur högt den skriker. Men man måste. Hoppas nu du får lagom med vila och återhämtar dig snarast. men inte för att du har massa måsten, utan för att Familjen ska få ha en Therese som är frisk.
KRAM

Annagreta sa...

Nämen gumman! Jag blir orolig, du måste krya på dig. Puss!

Janette Millbom sa...

Ta hand om dig!

Knit-Marie sa...

Jag satt just häromdan och funderade på hur du orkade....eler inte. Du har uträttat storverk och har verkligen anledning att pyssla om dig själv och din lilla familj.Stora kramar!!

Eleonor sa...

Ta hand om dig! Men du, rensa garderoben låter inte så avkopplande ;-) Fast vi kopplar ju av på olika sätt som du skrev. Tänk nu inte på att du skall hinna en massa dessa 2 v. Det är lätt att stressa upp sig om sömnen blir mindre än 8 timmar. Men man kan ju alltid sova middag.... Ta det lugnt!

Celine - En Aspergare i mängden sa...

Men jösses människa. Var rädd om dig.

lisakristin sa...

uach, ta hand om dig nu!

Elin sa...

Usch, vad otäckt! Hoppas att dina 2 veckor gör att du kan koppla av och att även läkarna kan hjälpa dig emd blodtrycket och så! Ta hand om dig!!! Kram