Nu har vår bebis börjat ställa sig mot möbler och gå intill dem med mycket vingliga små steg. Det är ett stort steg som gör föräldrahjärtan stolta - men det för med sig sin beskärda del av gråt och tandagnisslan också. Theodore har en viss förkärlek för att ställa sig mot vardagsrumsbordet och vi föräldrar har vetat att olyckan skulle komma förr eller senare. Men man kan inte skydda barn mot allt och pojken måste ju få testa sina gränser lite och utforska sig själv och världen omkring honom. Alltså låter vi honom stå, och håller oss på lagom avstånd. Och så hände det till slut idag. Han tappade koncentrationen, ramlade och slog munnen i bordet. Gråt och små tårar, men snart var det bra igen. Trots att han fick ett blödande sår i tandköttet.
Vår pojke är så sjukt tålig. Andra bebisar i vår närhet gråter för ingenting - om de trillar lite, blir skrämda eller blir av med en leksak. Men för Theodore ska det i princip blodspillan till för att han ska ta till tårarna. Jag har förklarat för honom att det är ok att bli lite ledsen om man slår huvudet eller får en vaccinationsspruta i varje lår - men han ba: - Det är cool mamma.
Här kan ni se lite ståndaktighet in action.
Jo, han är allt som oftast glad och nöjd, den lille mannen. Han hänger med på det mesta och gillar läget. Han står till exempel ut med att jag fotograferar honom i tid och otid - eller följer honom med filmkameralinsen. Men ibland får till och med en solstråle nog. Då ser han ut så här.
1 kommentar:
jag tycker det är häftigt, jag sa det till KG i torsdags, att Theo startade kanske lite senare, med kryp och så, men han är ju redan ikapp de andra i gänget, ställer sig upp och sätter sig ner.
Skicka en kommentar