Bild- och filmrapport från sjuklägret

Vi kämpar på här hemma i magsjukelandet. Den lilla pojken är fortfarande lös i magen, den store mannen är ganska risig och mamman känner sig lite sådär. Trots det tog jag mig ut för att göra lite ärenden, vissa saker måste ju liksom göras och när alla är sjuka så får den minst dåliga göra dem.

Det var längesedan jag bjöd på bilder och film här på bloggen, så idag får ni kalasa på både en film och en bildkavalkad. Jag måste ju få stoltsera med min lilla ögonsten. Eller the apple of my pie som Jenny skulle ha sagt.

Han har blivit en hejare på att dricka, det lilla pyret. Helt själv och ur sin pipmugg dricker han stora klunkar kallt vatten. Och det ser så gott ut att jag själv dricker mer av bara farten. Ser ni vad lång lugg han börjar få förresten? Alltså underluggen, den övre luggen går ned över kinderna nu.

För fjärde natten i rad sov söteman hela natten igenom. Till föräldrarnas stora förtjuselse. Nuförtiden sover han alltid på mage men med huvudet åt alla möjliga håll. Vid den här middagsluren har han i alla fall nästan prickat kudden.

Hur stor är Theodore? - Sååååå stor! Och jag har en snygg Star Wars-tröja.

Och vet ni, jag har stickat också! Jag städade ju bland mina sticksaker och ställde undan dem på ett mer barnvänligt ställe, och då hittade jag en massa påbörjade stickningar i olika färdighets-stadier. Bland annat den här koftan som bara behövde en luva och knappar. När jag lade upp den här stickningen tre dagar innan Theo föddes var planen var att han skulle ha den på sig när det var lite kyligt ute så jag stickade den minsta storleken. En pytteliten tröja i ganska grovt garn borde innebära en färdig kofta på nolltid - men först tog ett av garnerna slut och sen kom lite barnafödande i vägen. Och så vips hade det gått nästan ett år.

Nu är den hur som helst färdig. Stickad i Drops Eskimo och ett annat garn som är nästan likadant (det röda). Även om den är lite väl liten för en ettåring så är den banne mig för stor för en nyföding, eller en 0-3-månaders om man ska vara petig. Nu återstår bara att se vilken bebis som får användning för koftan.

Till slut tänkte jag bjuda på en liten filmsnutt av Theodore som utför sina cirkuskonster. Den senaste i raden är att gå med stöd. Gåvagnen är fortfarande lite för svår men fotpallen fungerar utmärkt. I slutet försöker jag också få honom att visa sina inredningskunskaper men han vill inte och vägrar ens uppmärksamma min existens. Mamma upp i dagen.