08 januari 2010

Jag kommer aldrig någonsin mer få sova

Jaha, nu sitter jag här med en lekande bebis på mattan. Men vaddå, klockan är ju kvart över nio, tänker du, pojken ska ju sova klockan sju. Jovisst. Jag nattade honom då, och så sov han till åtta, med några uppvakningar. Sen var det kört. Han skrek i 45 minuter, sedan fick han ligga i min säng bredvid mig i hopp om att han skulle somna om. Icke. Istället blev han illpigg och började vifta och leka. Jaha. Det var liksom ingen idé att hålla på och försöka natta. Så nu sitter han här och leker. När han blir gnällig och trött(are) försöker vi igen.

ZZZZZ!

Jag vet inte 0m ni har snappat upp det här men det är skitjobbigt att ha en bebis som inte sover ordentligt. Men bebisar är väl bebisar, säger du kanske. Är inte själva grejen med att skaffa barn att man förlorar nattsömn?. Förvisso, men det finns väl nåt som heter måtta va? Om jag jämför med de andra familjerna i föräldragruppen till exempel så är det ingen som har det i närheten av så jobbigt som Theodore med sömnen. Jag hade varit stormförtjust om det var så att det tog en timme att natta pojken om han sov hela natten. Jag skulle jubla av glädje varje morgon om det var så att det tog tio minuter att natta och pojken vaknade en eller två gånger under natten. Till och med tre. Jag hade gett vad som helst (nästan) för att kunna somna inom en halvtimme efter att mitt huvud nuddade kudden. Det skulle vara himmelriket.

Nu är det inte så. Det tar inte tio minuter att natta, han sover inte hela natten och mina insomningsproblem blir bara värre. Jag vill gärna tro att det värsta är bakom oss. Det har trots allt aldrig känts så jobbigt som i somras och höstas. Jag vill gärna tro att det bara blir bättre, med små bakslag.

Som bäst har Theodore sovit två (2) nätter (inte i rad). Då sov han hela natten utan att vakna en enda gång.

En bra natt börjar med en smidig och mysig nattning på ca 10-15 minuter och innehåller sedan ungefär 2-3 uppvakningar. Om jag kan somna hyfsat snabbt (och alltså inte ligger vaken två timmar i sängen och blundar utan att kunna somna) är det en helt ok natt. Då är jag helt nöjd

En dålig natt börjar med gråt och skrik i en evighet och följs av orolig sömn hela natten. Flera gånger vaknar pojken upp och gråter otröstligt. Jag (och ibland mannen) är uppe 10-20 gånger. Dessutom kan jag oftast inte somna om mellan vakningarna vilket leder till att jag sover sämst och minst av alla. (Inte alls bitter. Alls.)

Utan att överdriva så kan jag säga att det har varit absolut övervägande dåliga nätter. Jag gick helt blåögt omkring de tre första månaderna och var så lycklig över att vi hade det så bra med en bebis som sov så himla bra för att vara så liten. Och så pang. Ingen mer sömn. Jag har alltså gått omkring som ett sömnlöst lik i ett halvår och därav kommer insomningsproblemen.

Under tiden det här inlägget skrivits har Theodore hunnit bli trött och jag stod i en halvtimme över honom i spjälsängen och försökte natta utan framgång. Han ligger så stilla på sidan och ögonen blir mindre och mindre - men så fort jag försöker gå ut, eller räta på ryggen, så flyger han upp på rygg och är klarvaken. Det är så frustrerande att jag bara vill sätta mig ned och grina. Det är ju inte direkt första gången idag, eller ens ikväll, som jag försökt natta.

Nu har i alla fall mannen kommit hem och tampas med en gråtande sömnig lite pojke. Då får jag åtminstone lite fysisk vila. Skriken känns i mammahjärtat.

Jag vet att det finns många föräldrar som har det likadant eller värre (ja, som du Caroline) men det är jobbigt för det. Så jobbigt att jag håller på att bli galen ibland. Ofta har jag tänkt att det kommer att bli bättre. Bara han får de där jobbiga tänderna. Bara det blir mörkare på nätterna. Bara han blir frisk från förylningen. Bara han får eget rum. Bara vi släcker lampan. Det kommer att bli bättre, tänker jag, men den tanken är ingen tröst längre. Inte efter ett halvår. Då finns ingen ljusning i sikte och jag börjar komma till freds med tanken på att det kanske kommer vara så här ett bra tag till.

Kanske tills han börjar på dagis. Kanske till nästa jul. Kanske får jag sova en hel natt när han sover över hos sin tjej när han går i gymnasiet.

8 kommentarer:

Annagreta sa...

Det kommer bli bättre gumman. Och ni är så duktiga!

Jenky sa...

Precis! Och vem vet, det kanske vänder om ett tag och så sover han hela nätterna igen? När du börjar jobba igen kommer du bli tröttare på kvällarna och därmed också somna mycket lättare, tror jag. :) Hejja!

Blipp sa...

Jag är inne på mitt tredje barn och tycker att det ibland fungerar att sova i samma säng,barn och mor o far, dom somnar och jag kan inte sova, ligger o glor på dom o tänker att nu vaknar hon snart, men då kan jag smyga iväg o sova i soffan eller i barnets säng. Spjälsängar har vi bara haft till kramdjur o tvätt. O det går över, just nu har jag barn som jag får väcka klockan 2 på eftermiddagen oxå.

Anette sa...

Ibland funkar det bättre att låta ta pappan hela nattningsproceduren, har ni prövat det? Jag vet att K-G jobbar skift och så, men i de fall han har flera sammanhängande dagars ledighet kanske det vore värt att prova (om ni inte gjort det alltså).

Vi hade ju problem med Marcus sömn också, men inte riktigt på samma sätt som ni. Han hade bl. a för vana att vara vaken 2 tim varje natt från det att han var 7 mån tills han var 1,5 år ungefär...

Knit-Marie sa...

Håll ut! Ni gör ett jättebra jobb!
Been there, done that, men har ingen t-shirt.

Anonym sa...

Det enda som funkat hos oss är att dottern (9månader) sover i vår säng. På det sättet vaknar hon oftast inte mer än 2-3 gånger. Nattning däremot finns det inget som heter. Hon sover i vår famn tills vi går o lägger oss. Extremt frustrerande men bättre än oavbruten gråt tills vi inte orkar med ändå. minsta motståndets lag är vad som gället.
Och sen jag slutade amma tar pappan varannan natt. Funkar inte annars, speciellt inte som vår 3-åring kräver sitt också.

Malin sa...

Usch vilka hemska nätter ni har! Lider verkligen med er!
Det är vidrigt när man inte får någon sömn! Vi har ju bara hållt på 1-2 månader på det sättet ni har det hela tiden och då lipade jag varenda kväll, hade konstant huvudvärk och var fruktansvärt grinig och lättretad samt att jag kunde bli fullständigt vansinnig på Vilmer när han visade motstånd till saker :( Så arg att jag inte visste vart jag skulle ta vägen!


Ne, hoppas dom dåliga nätterna är något ni kan lägga bakom er SNART!

Kram!

Eleonor sa...

Fy vad jobbigt du har det! Jag tror du blir stressad av att du vet att han kommer att vakna och därför somnar inte du... Ond cirkel. Prata med BVC så kanske ni kan få lite råd och stöd!

Och när han sover över hos sin tjej i gymnasiet sover du nog inte av andra orsaker ;)