Två speciella nätter

Igår natt var en särskild natt. Theodore började med att sova utan att vakna alls mellan 22 och 01. Jag var så förvånad när jag såg på klockan och jag kände mig ganska utvilad (jag hade gått och lagt mig 22). Tre timmars sammanhängande sömn är lyx nuförtiden. Vid 01 var Theodore visserligen vaken en och en halv timme, men det är inte lätt att sova när man är störtförkyld. De kommande timmarna var fyllda av omnattningar som vanligt och vid 06 hade jag i princip gett upp och tänkte att när han vaknar nästa gång går vi upp. Nästa gång var 8:30! Så länge har han inte sovit sedan i somras! Superskönt.

Inatt var också en särskild natt. Inte för att pojken sov särskilt länge utan att vakna utan för att han för första gången (sedan han var bebis) somnade av sig själv i sängen! Det har tydligen hänt någon gång för mannen men det var första gången för mig. Jag var så trött när jag omnattade och omnattade och när han för hundrafemtiotolfte gången låg med vidöppna ögon och viftade med benen under täcket orkade jag inte natta om. Jag stoppade i nappen (som jag visste skulle vara ute igen inom 30 sekunder), klappade lilla mannen på kinden och lade mig under mitt täcke. Han fick ligga och leka av sig en stund. Efter ett tag slumrade jag till lite och vaknade upp. Så tyst det var. Jag blev genast orolig att Theodore hade slutat andas eller kvävts under täcket. Jag hoppade upp ur sängen bara för att se ett sött och sovande litet barn. Nästa gång jag vaknade var det av att mannen kommit hem från nattpasset på jobbet. Då var klockan 06.

Fina nätter på sina vis.