Vant-uppdatering

Jag blev ju inte alls nöjd med de brunrandiga vantarna, så nu har jag gjort om dem lite... Istället för svart sammetsband runt mudden har de nu varsin svart sammetsblomma på mudden. Mycket bättre. Både snyggare och mer praktiskt. Nu är jag nöjd. Ska orka ta en bild snart någon gång.

Idag har varit en omtumlande dag. Men jag tror att allt ordnar upp sig till det bästa.

Det har för övrigt varit en jobb-intensiv vecka och jag är lite lite sliten. Tränade dessutom igår för första gången efter förkylningen och nu ömmar varenda muskel i kroppen... men de e la gött.

Snart är det helg och det känns som att jag kommer sova minst ett dygn... om ingen kommer med några andra förslag...

Bilduppdatering: Partners in Crime

Världens snyggaste roomies.

Senaste alstret

Bruna och svarta med svart sammetsband. De blev riktigt snygga men tyvärr inte så funktionella som jag hoppades på. De är lite krångliga att få på och av... och ena tummen är fan längre än den andra... helt obegripligt eftersom det är lika många maskor!

Jag är så jäkla skadad

När Jenny tvingade mig att kolla på Idol:

"Han är ju inte så himla dålig. Lyssna... Det är rätt bra. Ja, alltså jag skulle ju inte ligga med honom men..."

Herregud.

Jag vill inte att det ska vara sant!!

Jag måste på något sätt lära mig leva med att Danzig spelade här 04 OCH JAG VISSTE INTE ENS OM DET. Och nu ska han inte turnera mer. Livet är jävligt orättvist.

Min kärlek!

Den här veckan har jag fått så många anledningar att skratta mig lycklig att jag bara måste sprida min glädje. Här kommer därför en lista på underbara människor som förtjänar allt gott världen kan erbjuda. Och finns du inte med här betyder det bara att fingrarna fick kramp och jag inte orkade skriva mer (eller i sällsynta fall att du är ett ass). Utan inbördes ordning:

• Jenny - Du är min glädje och kärlek (förutom när du är en reptil). Grattis till nyförvärvet.
• H - Min oförtstörda oskyldiga underbara fantastiska ängel.
  
• Mamma - Jag saknar dig! Kommer du hit i september eller blir det oktober?
• Pappa - Jag tänker fortfarande på Alan Jackson när jag åker förbi Redbergsplatsen. Hoppas det fixar sig med brunnen... jag vill att ni kommer hit snart igen!
• Bror - Tack för att vi pratade så bra den där kvällen. Det betyder mer för mig än du anar.
• A-G - Jag blev så glad över sms:et igår! Jag är en idiot som inte hör av mig.
• N - Tack för helgen. Du är en stjärna och den finaste vän en människa kan få.
• M - Nu blir ju ännu en helg upptagen med besök till Jenny... men hur ser nästa helg ut för dig? Jag vill komma och hälsa på!
• Chef-M - Tack för att du lyssnade på all musik... Du lär dig gilla Hets... om jag så ska tvinga dig!
• Chef-J - Cash-boken finns fortfarande i mitt hjärta. En av de bästa födelsedagspresenterna i år (ja, det skulle vara den där löneförhöjningen dårå). Jag väntar spänt på blandskivan.
• Chef-F - Jag vet inte ens var jag ska börja... men du vet redan allt jag vill säga.
• A - Din blandskiva var fantastisk. Jag glömmer alltför ofta bort vilken mångsidig person du är.
• R - En helt ny bekantskap som förtjänar sin plats på den här listan för att han bevisat för mig att alla män på det där stället inte är idioter. Och för att han kan konsten "Ytterst angenäm konversation".
• J som jag trodde hette H - Tillfällig förbindelse som förvånade mig med sin ömhet. Hoppas du överlevde dagen i lördags.

Nu är jag helt utmattad av kärleksförklarande... Nu måste jag sova.

Helgens lustigaste:

Lapp på köksbordet, lördag morgon 04.00:

"Jag har gått ut på parkeringsplatsen för att
hångla med en främmande karl.

Om jag blir kidnappad tror jag att han heter H.
Han finns uppe på min skärm. I alla fall emailadressen.

T

... eller vänta - J heter han"


Lördag morgon 07.00:

"... eller vaffan han kom upp. Och nu har han gått igen"


Vissa delar av meddelandet har cencurerats och rättstavats.

Min barndoms röda väggar har brunnit ned

Det är ganska obegripligt. Hur det kan kännas så vemodigt. Det fanns med största säkerhet ingenting kvar som var mitt på de där träplankorna. Det fanns med största säkerhet ingenting av mig inneslutet i kuddrummet eller min favorit: läshörnan. Förmodligen fanns de inte ens kvar innan de brann ned. Helt ärligt talat vet jag inte om jag ens var särskillt lycklig där. Jag var ett förvirrat barn då. Inte ännu medveten om de positiva egenskaper som skilde mig från de andra flickorna i min ålder - men smärtsamt medveten om bristerna som fick mig att känna mig som en halv person. Jag tror faktiskt att det var precis just där jag kom till den insikten. 6 år gammal, förvirrad och rädd. Jag är inte som dem. Jag är nog inte helt riktig. Och jag menade just det. Inte att jag var galen, men inte riktig.

Nu spelar det ingen roll. Vemodskänslan vill inte ge med sig trots att jag tänker tillbaka på hur mina flick-kompisar såg ned på min teckning och förfasade sig över hur hårt jag tryckte med blyertspennan (- man skulle dra lätta svepande drag, det där blev bara kladdigt och svårsuddat). Den släpper inte greppet om mig trots att jag klart och tydligt minns skammen i att ta mjukost på knäckemackan istället för messmör som de andra flickorna i gruppen. Det spelar ingen roll för mitt dagis inrymde också de här minnena: Min pappa som jultomte och stoltheten i mig när alla kände igen honom på öronen. Min gråtande bror som vägrade låta sig tröstas av fröken utan snyftade klart i min famn, min gruvliga hämnd mot hans plågoandar. Det inre jublet när pappa överraskade oss genom att hämta hem oss redan efter frukostsamlingen eftersom han kunde gå tidigare från jobbet (eller hur det nu var). Känslan av att sitta med H på fyrklövergungan och inte ha ett verkligt bekymmer i hela världen. Stoltheten med att äntligen vara stor nog för att få leka utanför grinden.

Har minnena brunnit upp med väggarna? Kommer jag aldrig ha den relationen med min bror igen? Är det för sent? Finns den där känslan kvar hos honom? Tilliten. Jag var storasyster. Jag kunde besegra allt. Är jag reducerad till en frånvarande person 50 mil bort som hälsar på ibland och öser kärlek över brorsonen men bara i smyg kan snegla åt broderns håll och hoppas att han innerst inne vet att jag älskar honom? Rädslan över att det ska vara sant genomborrar mig som den där Volvon som körde rakt in i entrén. Som sattes i brand. Det bränner i mig. Jag är bara så otroligt rädd att göra honom besviken. Jag är så otroligt rädd att han fortfarande är sårad över att jag övergav honom. Älskade bror, jag såg det inte så! Och hade du någonsin talat om för mig hur det kändes kunde jag förklarat för dig...

Har minnena brunnit upp med väggarna? Nej det har de inte. Jag sitter ju här och minns dem nu. Och hoppet är inte förbi. Jag känner fortfarande tomte-stoltheten över min pappa då och då. Jag kan fortfarande vinka av mamma och känna samma känsla som när hon lämnade mig på dagis: "jag vet att det kommer att kännas bättre om en liten stund men lämna mig inte det gör ont!!". Och jag sade det där till min bror i augusti. "Du vet att jag älskar dig". Och jag vet att han hörde mig.

Kanske var det det bästa som kunde hända min värld, att de lät Artisten brinna ner till grunden - det fanns inget kvar att rädda. Kanske kan det hjälpa mig att släppa taget om messmöret. Kanske kan jag och min mjukostmacka stå starkare nu...

Therese hjärta Ade Edmondson är lika med sant

Jag har hållt någonting inom mig. Ända sedan gymnasietiden har jag dolt en hemlghet för alla i min närhet (utom kanske en). Jag när en öm förtjusning gällande en viss alldeles bedårande Ade Edmondson. Det började någon gång i gymnasiet... fascinationen kom smygande under en period av flitigt Young Ones-tittande... Kanske slog det mig under en förfest i vinets tecken (då Vyvyan, Rik, Mike och Neil oftast syntes i tv-rutan). Jag skämdes nog lite, inte kan man väl vara hot på Vyvyan? Hallå, Very Metal och nitar i pannan? Då hade jag väl inte den distansen till punkrock som krävs för att verkligen förstå det geniala. Hehe. Jag sneglade lite på Bottom men förstod inte alls det roliga.

Flera år senare sprang jag på Bottom igen och den här gången var samma obegripliga humor plötsligt hur roligt som helst. Och vemvemvem ser INTE hot ut bredvid Richard Richard? Huh?

Såååå efter helt hysteriskt roliga klipp på youtube (som Bottom Live-goofs och Ade på engelska fame factory), här kommer jag ut: Ade, I love you baby!

Vyvyan my sweetness!

Edward Hitler.

Good old regular Ade.

Och här får ni en bild på parhästen. Jag vet inte om jag hoppas på förståelse eller vad...

Arbetsvecka 1

Så. Då har jag jobbat en vecka då. Det var ju inte så farligt. Skönt att bli påmind om att jag faktiskt älskar mitt jobb och mina arbetskamrater. Igår åkte jag till exempel runt i Lerum hela dagen. Sweet! Dessutom har det gått jäkligt bra på jobbet... nu saknar jag bara Chef-F... han kommer hem från The U S and A idag. Snart ska jag och Jenny laga Hellfish... ett recept som Chef-J tipsade om, sen ska jag svulla rocky road-glass och se på skräckfilm hela kvällen... imorgon planerar jag att dra ut Jenny på härjeleden.

Jajuste... vi var ju ute förra helgen. Det var roligt... men inte lika roligt som Borat. Och inte lika bra som Band of Horses....