MVH Förkyld och hängig

Snörvel.

Snörvel.

Hutter.

Snörvel.

Torkar rinnande ögon.

Hutter.

Snörvel.

Det är ungefär läget idag. Jag misstänkte för några dagar sedan att jag var på väg att få sonens förkylning men sen hände inget och jag ropade hej innan jag kommit över ån. Nu sitter jag i soffan under en filt och huttrar och snörvlar och mår illa. Nyser och torkar rinnande ögon. Spak som en överkokt sparris.

Huden svider och de varma kläderna kliar som glasfiberdamm över allt. Obekväm. Höfter, knän och rygg gör ont och det är omöjligt att ligga skönt. Men är för trött för att sitta.

Mannen tar kvittrig son till förskolan och åker sedan in till stan och gör ärenden åt mig/oss. Är lite extra tacksam idag.

Snörvel.

Jag svängde ihop en matchande mössa också när jag ändå var igång

Ravelry-länk till mönstret finns här.

I am a maker

Jag har gjort mitt första riktiga stickmönster! Ett par halvvantar jag slängde ihop av egen design blev så fina att jag bestämde mig för att skriva ihop instruktionerna och publicera på Ravelry. Innan jag visste ordet av hade jag massor av likes och mönstret ligger nu i 15 köer. Roligt!

Pröva och sticka dem själva, det är ett superlätt mönster och man behöver bara minde än ett nystan Puno från Gepard Garn. Gör't!

Här finns Ravelry-länk.

Skratt- och ostfesten i Örebro

I helgen träffades kompisgänget från förr upp hemma hos Marie i Örebro. Vi buntade ihop oss i den utbäddade bäddsoffan kring en enorm ostbricka och tjattrade till trutarna ville ramla av. Det var så fantastiskt roligt och jag skrattade så att jag tappade andan och tårarna sprutade. Istället för att blir trött kände jag mig piggare än på åratal!

När jag skulle åka hem mötte jag dessutom kamraten Peter på Örebro station. Han skulle hem med samma tåg så vi gjorde sällskap. Väl hemma möttes jag av en snorig liten man som inte saknat mig alls och en stor man som åtminstone saknat mig lite.

Jag svepte svalsjalen runt halsen, klev på tåget och reste iväg.

Tvilling (Marie) masserar tvilling tvp ((Tobias).

Ostfesten!

Gin och tonic!

Massage nummer två.

Varm i magen och lugn i hjärtat

Idag känner jag mig tillfreds. Nöjd och glad på ett varmt och luddigt sätt, och det var evigheter sedan. Evigheter. Som i flera år.

Förra veckan var jag under isen. Kroppen klarade inte av att leva på de låga kortisolvärden den kunde komma upp i på egen hand så jag fick kontakta sjukhuset igen och nu är jag på en nedtrappningsplan istället för att sluta cold turkey. Och vilken skillnad! Förra veckan låg jag i soffan, illamående och utmattad med huvudvärk och hjärtklappning. I lördags svimmade jag nästan när jag försökte gå utanför dörren. Idag sitter jag här just hemkommen från stan efter att ha lämnat pojken på förskolan och sedan gjort lite ärenden. Och jag är inte utmmattad till dödens rand. Jag känner mig rent av rätt pigg!

Det känns så hoppfullt och skönt att ha gjort saker jag inte orkat eller kunnat på så fasansfullt länge. Jag har borstat håret, klätt mig i respektabla kläder, kommit i min gamla vår-/höstjacka, lämnat Theodore, åkt in till stan, varit i tre olika affärer och lyssnat på musik! Musik! Det låter säkert jättekonstigt att jag är så glad över att ha lyssnat på musik, men tänk er följande:

Jag har älskat och levt för och till musik sedan tidiga tonåren. Älskat passionerat. Inte kunnat leva utan. Gäll hårdrock, trallig pop, svängig country, bombastiska ballader. Slukat och blivit uppslukad. Och så smög sig den här sjukdomen på mig, långsamt likt skuggorna en sensommareftermiddag. Jag märkte inte att den var på väg men så var den plötsligt där, och hela livet förändrades. Bland annat klarade jag inte av att lyssna på musik längre. Åtminstone inte som jag brukade. The National och annat mjukt fungerade bra på låg volym men försökte jag mig på någonting med lite driv eller styrka eller volym eller stora känslor var det som om jag ville krypa ur mitt eget skinn.

Med skyhöga nivåer av stresshormoner i kroppen var jag helt enkelt för känslig för att beröras av musiken. Allt omkring mig behövde vara så lugnt som möjligt (så långt det går med ett litet barn i familjen). Låga ljudnivåer, ingen stress och press, långa långa nätter. Annars krashade jag.

Men nu, nu! Nu lyssnar jag på The Killers nya skiva och håller på att dö av glädjeslag. Den är så jäkla bra och jag kan känna det i hela kroppen. Musiken gör mig lycklig igen och det känns helt frakking underbart!

För övrigt är det fint att få njuta av en Killers-skiva utan att få ångest på köpet. Jag gillar verkligen bandet men de första skivorna (som är jättebra) påminner så mycket om en tid i mitt liv som jag lämnat bakom mig. Tiden innan jag fann mig själv och det liv jag ville leva. Tiden innan Karl-Graham och Theodore. Med ett jobb som sög allt självförtroende ur mig, och idel destruktiva relationer. Nu kan jag äntligen lyssna med glädje och en varm bitterljuv känsla i magen och ett lugn i hjärtat.

Idag är en bra dag.

Om mitt liv hade varit en sorglig film

Jag drömde en så ledsam och dyster dröm inatt. Jag låg fortfarande inlagd på sjukhuset men förflyttades till ett annat för att jag av någon anledning var "färdig" där. Nästa sjukhus låg i Angered, men det kunde lika gärna ha varit på andra sidan jorden, eller hundra år bakåt i tiden.

Byggnaden såg ut lite som en gigantisk lagerlokal och rummen var små och fulla av sängar. Inredningen såg ut som om den kom raka vägen från andra världskrigets sjukhussalar. Fem-sex personer delade på det pyttelilla utrymmet och ibland föstes sängarna ihop till dubbelsängar som man fick dela med två eller fler patienter. 

Man fick nästan aldrig ta emot några besökare men en rödhårig tjej berättade att det spelade ingen roll för hennes pappa ville inte komma i alla fall. Han klarade inte av att hantera att hans dotter skulle dö om fyra månader. Det skar i hjärtat till och med i drömmen. Vi låg ofta ihopkrupna tillsammans och tröstade någon som var ledsen. I stämningen låg en ledsam uppgivenhet men vi hjälpte alltid varandra.

Jag förstod aldrig varför jag var tvungen att flytta från avdelning 132 på Sahlgrenska där jag kände mig trygg. Där omgivningarna var ljusa och luftiga. Där jag blev sedd och omhändertagen av sköterskor och läkare. Där mina pojkar kom och hälsade på mig varje dag. I drömmen kände jag mig fruktansvärt ensam och övergiven. Förrådd. Förkastad. 

Jag visste att jag var lämnad för att dö där, men det var det ingen som ville säga. All personal var kalla och ansiktslösa men jag förstod till slut varför jag lämnats på det här stället. Hoppet var ute för mig och det fanns inget mer att göra. Ingenting hade gått som det skulle och alla hade gett upp. Det var dags för mig att göra detsamma.

Som tur är vaknade jag i min egen säng med en varm liten sjusovarpojke bredvid mig. På övervåningen stökade maken omkring och de ljuden har nog aldrig känts så hemtrevliga.

Jag är så oerhört tacksam och lättad över att jag är frisk nu. Att ingen omkring mig någonsin gav upp. Jag känner mig helt färdig med sjukdomen nu och jobbar bara framåt mot att bli helt återställd. Men hjärnan har utan tvekan en hel del att bearbeta.

Den tröttaste friskusen i världen

Ja, det är sant. Jag är frisk nu! Frisk från min Cushing. Friskförklarad men med en lång återhämtningstid framför mig. Vi snackar allra minst ett halvår, kanske så långt som ett eller två år. Det känns såklart långt men jag har ju vetat om läget ett tag och vant mig vid tanken. Dessutom är ingenting viktigare än att jag är frisk!

Då spelar det inte så stor roll att jag sovit hela dagen och blivit pigg först nu vid sex-tiden.

När det gäller min egen kortisolprodukrion är den på god väg. Jag behöver inte äta hydrokortison varje dag längre, utan bara om jag får feber. Jag ska dock fortfarande betrakta mig som beroende av hydrokortison eftersom värdena var på gränsen till för låga. Så blir jag magsjuk blir det en tripp till akuten ändå.

Dessutom har jag lyckats gå ned 14 kilo sedan operationen. Jäklar vad skönt.

Goda nyheter efter veckans sjukhusvistelse. De bästa på länge.

Jag vill jobba!

Jag är så sjukt sugen på att jobba just nu. Det blir jag ju titt som tätt, men tidigare har det mest fyllt mig med ångest eftersom jag inte har ett jobb att gå tillbaka till längre (eftersom kontraktet med ICA gått ut). Nu ser det ut som att jag kanske har en jättespännande möjlighet när jag blir arbetsför igen och det bara pirrar i skrivfingrarna och drar i kreativitetsnerverna!

Fantastisk känsla såklart, men den väcker frågor som pickar på ångestknappen i hjärtat. "När jag blir arbetsför igen". Alltså när jag blivit botad och börjat återhämta mig. Är jag botad? Har operationen fungerat? Ligger kortisolnivåerna lagom lågt, eller åtminstone inte för högt? Om inte, vad händer då?

Kanske får jag svar på mina frågor nästa vecka, under den inneliggande utredningen. Jag längtar efter klartext men är livrädd på samma gång. Jag vill bli frisk nu. Jag vill jobba nu.

En fläkt från förr

Idag såg jag en gammal vän på spårvagnen. En gammal vän som jag umgicks med för många många år sedan, då jag var nyinflyttad i Göteborg. Hon var min första egna vän i Götet om jag inte minns fel (alltså inte en av före detta sambons bekantskaper). Vi bodde nära varandra vid Redbergsplatsen och jag brukade gå över till henne och sitta på hennes säng. Prata om saker och lyssna på bra musik.

Men framför allt lärde jag henne hur  man "blev" rockig. Jag hade en specifik stil på den tiden. Ni vet, svart hår, mycket smink, t-shirt&jeans och så vidare. Hon gillade den och ville i hemlighet bli så hon med, så hon frågade (utan att skämmas, vilket är beundransvärt) om jag kunde lära henne. Tillsammans utforskade vi populärkultur, smink, kläder och frisyrer. Vi drack oss apfulla på Sticky fingers och Diamond dogs och raglade hem genom hela stan. Vi var snygga och hade roligt.

Efter ett tag träffade hon en halvfager men rätt taskig kille och allt efter som umgicks vi mer och mer sällan. Det var tråkigt men så blev det. Jag hade jobb, sambo och panikångest. Hon flyttade och hade den där killen. Och så mådde hon rätt dåligt både fysiskt och psykiskt. Jag förstod aldrig riktigt på vilket vis.

Efter ett tag hade vi ingen kontakt alls och det gick flera år. Jag undrade alltid vad som blev av henne. Om hon mådde bra och vad hon sysslade med. Och så satt hon där på spårvagnen idag. Hon såg bra ut och hade blivit flygvärdinna. Det såg jag på kläderna. Hon såg coolare ut än någonsin.

Det kändes skönt.

50/50

Kollar på 50/50 nu och känner mig träffad. Ok, jag hade inte cancer, men väl också en tumör som skulle opereras bort. Och mina odds var också 50/50. Hans är bli frisk eller dö, mina var bli frisk eller var sjuk resten av livet. Hans var värre men jag kände igen mig i mycket i filmen. Förutom att jag inte hade en elak flickvän utan världens bästa man.

På måndag läggs jag in för återkontroll. Jag hoppas för mitt liv att kortisolnivåerna är lagom.

Imorse avfyrade jag en tandkrämspistol och körde rymdskepp

Jodå, för vi var rymdjägare, jag och Theodore. Allt för att göra det roligt att få sig i ordning och gå till förskolan. De coola rymdkläderna (neongröna byxor bland annat) for på med en väldans fart och de livsfarliga rymdtandtrollen tillintetgjordes med tandkrämspistolen (eltandborsten).

Vägen till planeten Varnhemsgatan gick i ett huj när vi väjde för kletiga rymdleror och Theodore visade vägen med sin rymd-vagns-pinne i vårt bruna rymdskepp. Väl framme gick han runt och sköt lite med pinnen på främmande rymdvarelser (en grön kasperdocksgroda och ett träd till exempel) innan han hoppade på en röd rymdcykel och for iväg.

Jag gick mot hemplaneten där Dark Shadows väntade ...

Duktiga dansaren

Laddar med lite leklera-lek.

Dans stod på schemat för Theodore idag. Han hade längtat hela veckan och särskilda "danskläder" i mjuk trikå hade inhandlats. Han fick själv välja i affären.

Vi tog lilla cykeln till lokalerna där Balettakademien håller till. Kursen heter Danslek 3-4 år och beskrivs så här:

"Barnet uppmuntras att genom lekar och improvisationer att använda sin kropp för att utvecklas i styrka, smidighet, kondition och koordination. Vi börjar med en samling i ring och övar oss i att röra armar och ben till rytmiska fraser. Vi medvetandegör rummets olika riktningar. Enkla hoppsasteg och galoppsteg med variationer övas i ring, på diagonalen och över golvet. Enkla stegkombinationer och formationer i rummet övas tillsammans med musik och rytmiska övningar som ger en förbättrad taktkänsla."

Första gången fick vi föräldrar vara med och både titta och delta, men redan nästa gång förpassas vi till fikarummet. Gruppen ska nämligen öva in en liten uppvisning som de ska visa upp för oss i slutet av terminen. Att jag kommer att grina som en fontän är redan konstaterat eftersom jag redan idag hade gråten i halsen flera gånger.Det var ju så bedårande att jag höll på att dö när de små treåringarna sprang omkring och galopperade som hästar och pickade som hönor.

Theodore tyckte i alla fall att det var hejdlöst kul och han skrattade högt flera gånger. Han älskar ju sång och dans. Senare på dagen kom han fram till mig och sa: Jag hade så roligt på dansen idag, mamma. Det kändes bra i föräldrahjärtat.

Fortsättning följer nästa vecka ...

Bästa uppfinningen sedan RUT-avdraget!

126 av 980.

Idag sitter jag lite förnöjsamt i soffan och virkar på evighetsprojektet dubbelsängsöverkastet. Jag har ont i kroppen som vanligt men det är hanterbart idag. Helt ok. Morgonen med Theodore var mysig och jag behövde inte skälla eller bära honom ned för trapporna. Han gick duktigt och höll mig i handen hela vägen till dagis och lämnades utan tårar. Bra! På tv kommer jag snart kunna se senaste säsongen av Army wives.

Allt det här är bra men det är inte det bästa. Det bästa är den bästa uppfinningen sedan RUT-avdraget. Mat-shopping online! Vi har väntat länge på en bra mataffär online som kör ut till vårt område, och igår hittade vi mat.se som vi genast gav ett försök. Stort utbud, samma priser som i vanliga butiker, hemkörning nästa vardag (och man har på sig ända till 23:59!) och helt utan utkörningsavgift. Det låter ju nästan för bra för att vara sant tycker jag. Upp till bevis i eftermiddag då första leveransen ska komma.

Är frukten, grönsakerna och den färska fisken fin kommer jag aldrig veckohandla på vanligt vis igen. Tänk bara tanken (ni som inte har bil) att handla hem flera flaskor mineralvatten, mjölk, fil, juice och 12 rullar toalettpapper. Utan att armarna går av på vägen hem och utan stora otympliga kollin som inte får plats i en full spårvagn/buss. Och man behöver inte ens bära upp grejerna för trapporna!

Halleluja!

Tech savvy

Vi kom hem med min nya PadFone med tillhörande platta. Theo ba:

Mamma, det här är en surfplatta!

Vi ba, ???

Är såna kunskaper sånt som kommer med modersmjölken numera eller?

Jag fick IG på testet, men är fortfarande MVG som mamma

Det är inte lätt att vara en perfekt mamma när man är sjuk, det ska gudarna veta. Att leka engagerat och pedagogiskt, att laga välbalanserade måltider, att få i barnet den välbalanserade måltiden, att vara lyhörd, att styra undan trots, att serva med rumptorkning och tandborstning och pyjamas och vatten och gud vet vad.

Idag var det extra utmanande, för idag testade jag mina gränser och insåg att jag fortfarande är för sjuk för att leva "normalt". Ni förstår, verkligheten hemma hos mig ser ut som så att jag är. Men jag gör inte mycket. Jag är med vid måltider och lek och de flesta utflykterna, men jag kan inte delta. Jag orkar inte. Min man passar upp och hämtar saker åt mig, lagar mat och leker med Theodore. Jag tar hand om de flesta nattningarna med tandborstning, pyjamas och sagoläsning. Det är tryggt, för jag vet att om jag blir alldeles utmattad efteråt så kan jag gå och lägga mig och somna direkt. Fast klockan är halv nio.

Hur som helst. Idag testade jag mig själv lite. Våra kamrater Cecilia och Christian kom för att hämta Theodores spjälsäng som inte behövs här längre. De får barn i början av nästa år och vi vill mer än gärna se att ett till litet barn sover i den sängen. Det känns helt rätt och de har redan fått en hel säck med Theodores urvuxna kläder.

Jag fick sällskap av dem till förskolan och tempot var rejält mycket snabbare än min vanliga snigelfart, men istället för att säga något bestämde jag mig för att testa kroppen. Ge den en utmaning större än att resa sig ur soffan. Jag var andfådd som en guldmedaljör i OS men det gick bra både dit och hem. Men det var på håret kändes det som när jag kom upp för de tre trapporna hemma i porten. Då kom jag på att jag glömt mobiltelefonen nere i vagnen. I normala fall skulle maken ha sprungit ned utan ett ord, men nu fick jag snällt hasa mig ned och upp igen.

Och så skulle jag bara hämta spjälsängens front på vinden. Och sängkläderna högst uppe i garderoben. Och den lilla kudden som låg på övervåningen. Såna saker som maken i normala fall skulle gjort.

När allt var färdigt och sängen på väg till sitt nya hem var jag så trött att jag inte visste hur jag skulle hålla ihop. Då kom jag på att jag lovat Theodore att vi skulle baka sockerkaka idag. Jag frågade med min snällaste röst om han skulle bli ledsen om vi bakade imorgon istället, och det skulle han minsann bli (såklart, vad trodde jag egentligen) - så det var bara att ta fram skålar och slevar.

Medan kakan var i ugnen och Theodore slickade skålen lade jag mig på sängen. Frågan var om jag någonsin skulle resa mig igen. En halvtimme senare satt vi båda i soffan och såg på tv. Inte en chans att jag skulle orka ställa mig i köket och laga mat. Pojken fick sockerkaka till middag.

Framtida Jag, kom ihåg detta:

Vid den här tiden i ditt liv hade du ont i muskler och leder varje timma av varje dag. Och natt. Kom ihåg det när du ser tillbaka genom det där rosenskimrande filtret. Det var fan apjobbigt.

Kom också ihåg det här, för det var roligt

Jag: Theodore, du måste vara försiktig.
Theodore: Jag är försiktig, men det funkar inte.

Som att komma hem

Idag fick jag reda på när jag ska in för ett nytt utsättningsförsök av kortisonen.  Jag tror faktiskt att det kommer att gå bra den här gången. Att värdena kommer att ligga lagom högt. Inte för höga som innan operationen och inte för låga som efter operationen. Jag är hoppfull!

Den 17 september är det i alla fall dags. Då återvänder jag till avdelning 132 på Sahlgrenska. En plats som nästan känns som hemma. Där jag känner mig omhändertagen och sedd. Om än rätt ensam och saknig såklart. Så känns det faktiskt, och så kändes det när jag hörde koordinatorns röst i telefonen. Lite som att komma hem.

#sakersominteärsamma

Två logotyper från samma årtionde. Gissa vilken som kom först.

Bra grejer just nu är:

Att maraton-titta på Alphas.
Att byxor känns större.
Roliga saker som Theodore säger.
Att virka mormorsrutor av restgarner.
Att titta på mannen när han sover efter att ha jobbat natt.

Blöjfri, nappfri och jättestor

Idag var vi på Liseberg där napptoken Theodore lämnade sina nappar i nappometern. Nyss somnade han gott i sin säng utan att ens nämna ordet napp. Det har aldrig någonsin hänt förut. Jag visste väl att jag hade världens bästa barn.