På sjukhusfronten knappt något nytt

Frisk luft i lungorna! I alla fall en liten liten stund.

Nejdå, här har det inte hänt så mycket i dag. Jag har skrotat runt i myskläder, ätit mat och sett på film. Alla X-men är avklarade följda av Van Helsing. Nästa blir antingen Underworld, Transformers eller någon sekt-film.

Läkarna var här för ronden i förmiddags men de enda nyheterna var att röntgenbilderna från i går såg bra ut - och det gör det ju än mer troligt att problemet sitter i hypofysen. De tre experterna skulle ju titta på skallröntgenbilderna i dag så förhoppningsvis får jag vet under ronden i morgon om de hittat något.

Jag tog en liten promenad till Pressbyrån och bunkrade upp med godis till kvällen. Det var skönt med lite frisk luft och som tur är hann jag tillbaka innan regnet kom.

Annars har jag pratat en stund med en man som gjort en liknande operation som jag kanske får göra. Men hans problem var att en tumör växte runt hypofysen så att han producerade för lite kortisol. Det blir man också sjuk av, för kortisolet är livsviktigt. Han lugnade mig i alla fall angående operation och sånt och sa att det var minsann inget att oroa sig över.

Och så kom mina älskade pojkar på besök. De skötte sig utmärkt och många ojade sig över hur söt den lille var. Stolt mamma. Jag saknar dem så himla mycket!

Finbesök i rum 14.

God morgon!

Klockan sex på morgonen spelar det ingen roll hur gott man sovit. Man ser ut så här i alla fall.

Ny dag nya möjligheter, som en gammal chef brukade uttrycka sig. Jag har sovit bättre i natt här i mitt lyxiga rum. Somnade runt tolv, blev bara väckt två gånger för att få medicin och var uppe och kissade (vätskedrivande medicin till natten - vem kom på det?) tre-fyra gånger. Väcktes igen av ett "god morgon" klockan sex och bestämde att det var lika bra att börja dagen. Här kan jag ju sova och vila lite som jag vill så då känner jag ingen sovpanik. Skönt.

Dagens planer är lite oklara, men snart är det frukost, sen lite medicin och läkarrond antar jag. Och så lite prover. Och så lite lunch och sånt. Sen kommer min familj på besök! Jag längtar efter dem så mycket och det är sån tur att jag har eget rum för då behöver jag inte oroa mig för att Theo stör någon. Slipper tysta och förmana hela tiden. Mys!

Annars tänkte jag mest sticka och se på film som vanligt. Kanske kanske ta en promenad till Pressbyrån. Stickningen går långsamt framåt och filmerna betas av på löpande band. Hittills har det blivit mest superhjältefilmer i form av X-men i olika former, den gamla Sherlock-filmen, Hesher och Contagion. Feelgood och så ...

Det går framåt med axelvärmaren/tubsjalen. Den är väl runt 35 cm lång nu och jag har börjat öka för axlarna.

Helt orelaterat till sjukhus men jäkligt störigt

Alltså, jag fattar inte grejen med otrevliga människor, Människor som måste störa sig på allt och reagera genom att vara bitchiga surpuppor i alla tänkbara situationer. Att de bara orkar!

Jag tänker på kärringen jag såg och hörde i kön till biljettautomaten i parkeringshuset vid ICA Focus. Hon som uppenbarligen tyckte att min kollega tog lite väl lång tid på sig att betala sin biljett. Hon som uppenbarligen hade väldigt bråttom där på fredagsförmiddagen. Hon som med snipig och otålig röst uppmanade kollegan att bestämma sig någon gång. Så hade jag aldrig gjort. Jag hade väntat på min tur. Hade personen framför mig i kön tagit typ tio minuter på sig hade jag kanske frågat om han behövde hjälp. På ett snällt sätt. För det är så man gör.

Jag tänker också på grinollen som inte var nöjd med den vara han köpt av mig på Tradera och inledde konversationen med sura ord, svordomar och hot om negativt omdöme. Jag svarade givetvis hövligt och erbjöd honom pengarna tillbaka. Som man gör. Han svarade med sitt kontonummer och fler sura ord. Meningen med det är vad? Så hade jag aldrig gjort. Förra veckan skickade jag exempelvis ett mail till en tjej som skickat mig en trasig Tradera-vinst. Jag höll en trevlig ton och slängde givetvis inga hot omkring mig. Resultatet var detsamma - pengarna tillbaka - men jag hoppas att hon hade en trevligare upplevelse än jag hade med grinollen. För trots att jag vet att det är han som äger problemet så påverkar det mig ändå. Det är jag som sitter med en klump i magen för att han är en idiot som inte vet hur man uppför sig.

Det övergår verkligen mitt förstånd att människor inte först prövar att vara trevliga, innan de slår på stora skitskalletrumman och börjar bete sig. Det går ju åt mycket mer energi till att vara sur och grinig än att bete sig som folk. Eller är det bara jag som känner så? Det finns kanske de som älskar att vara bitchiga? Äh, vem försöker jag lura. Jag vet ju att de finns. Idioter.

Men jag tänker inte låta dem vinna. Den här kvällen är mysig. Den här kvällen är mysig. Den här kvällen är mysig. Så. Nu är den det. Handboll och leverpastejmacka nästa!

Kvällsfika. Det är trevligt.

"Det kan kännas som att man kissar ned sig, men det gör man inte"

Tillbaka från röntgen. Skiktröntgen den här gången. Av buk och bröst. Det var inte alls lika läskigt som magnetröntgen av skallen. Jag åkte in i en typ donut, höll andan lite och åkte ut igen. Några gånger. Sen fick jag kontrastvätska i slangen i armen. Den blev man alldeles varm av. På insidan. Som när man dricker starksprit ni vet, fast varmare och i hela kroppen från hakan till bäckenet. Sköterskan varnade mig innan att det kunde kännas lite konstigt, som om man kissar ned sig. Och så kändes det också så det var tur att jag var förberedd.

Till och från röntgen fick jag åka säng, och det  var lika delar lustigt som obekvämt. Det känns ju liksom lite konstigt att bli runtrullad i en säng av en vaktis. Jag kan ju faktiskt gå själv. Men jag kunde inte låta bli att dra lite på smilbanden när jag satt där och vinden svepte genom håret på vägen över gångbron mellan de olika byggnaderna.

En grej som läkaren sa som jag glömde nämna var att när de väl hittat knutan så kommer de göra lite andra grejer innan operationen. Bland annat ge en medicin som ska sänka kortisolproduktionen, för de vill tydligen att den ska vara låg inför operationen, och det kan jag ju förstå. Det låter bra i alla fall. Då kanske jag mår lite bättre redan innan de tar bort knutan. Hoppas.

Nästa punkt på schemat är middag. det vankas fiskbullar och jag är så sjuuukt hungrig efter att ha fastat sedan halv tio, hehe. Jag tror faktiskt att jag ska gå ned till kafeterian och bunkra upp med lite frukt och så.

Hörs sen!

Kontrastvätskan luktar lakrits och det är ju bra. Men efter en liter vill man kräkas ändå.

Till slut kom frukosten. Jag lovar att den var borta på fem minuter.

Puh! Jag har varit utan uppkoppling i några timmar och jag vill bara säga tack gode gud att den är tillbaka. Jag vill aldrig använda Internet så mycket som när jag inte har tillgång till det.

Natten var ganska orolig och sömnen rätt dålig. Jag vaknade och vaknade och hade svårt att komma till ro. Och så var jag hungrig som en varg och räknade timmarna till frukosten skulle serveras. Det brukar ju vara runt sju-åtta sådär. Vid nio hade jag fortfarande inte sett röken av någon mat och då hade jag ju i min värld väntat i typ ett halvt dygn! Och minsann, min frukost hade fallit mellan stolarna eftersom jag låg i ett provisoriskt rum. Samma sak hände på Östra.

Hur som helst har jag inga bad feelings för frukost fick jag till slut. Och det var kanske tur att jag fick den så sent eftersom jag tydligen ska på röntgen klockan två och måste dricka en kontrastvätska med "lakritssmak" och alltså inte fick äta någon lunch. Förhoppningsvis har de sparat min mat till efter röntgen, annars måste jag nog gå ned till kafeterian om jag inte ska svälta ihjäl.

Jag tror att det är njurarna jag ska röntga den här gången. Liksom för säkerhets skull. Eller så är det hypofysen igen men det tror jag inte för då drack jag inte kontrastvätskan utan fick den i blodet.

Nåväl. Nu till några himla bra saker! Jag har äntligen fått ett eget rum, Ja, ett eget" Där bara jag ligger. Stort och ljust med garderober, eget stort badrum med dusch och teve. Tjoho, det känns som att bo på hotell nästan. Och så betyder det ju att jag utan tvekan kan se på Sveriges matcher i handbolls-EM. Lycka! Nästa match är i kväll klockan åtta.

Mitt lyxiga rum!

Jag har även fått träffa läkaren igen, och en annan läkare som gick ronden. De försäkrade mig båda än en gång om att de ska göra mig bra igen. Det är så jäkla gött att höra!

Kvällsrapportering från Sahlgrenska

Kvällsfikat är serverat!

Så, då har jag alltså varit här i... nio timmar nu. Jag har ätit middag (potatisbullar) och kvällsfika (leverpastejmacka), sett två filmer och stickat ett par tofflor. Och blivit tappad på blod såklart. Tre gånger. Nästa prov tas klockan tolv, sen klockan fyra. Sen klockan åtta på morgonen.

Jag trivs fortfarande ganska bra här. Man frågar mig hur jag mår och vad jag vill äta. Det känns lite som att vara på någon retreat. Hehe.

Jag saknar mina pojkar så himla mycket och har redan pratat med dem två gånger. Första gången berättade Theodore att han minsann var en sjörövarkapten med ett eget sjörövarskepp (soffan). Andra gången sade han bara godnatt. En av gångerna sa han att han älskar mig och att doktorn ska titta varför jag är sjuk. Då var jag tvungen att grina lite.

Jaha. Nu ska jag sticka vidare på någon slags tubsjal/axelvärmare och se på X-men Origins - Wolverine. Tänkte försöka hålla mig vaken till nästa provtagning om två timmar.

Det var ingen som gissade på vad det här skulle bli ....

Men det blev i alla fall ett par sådan här. Ganska fula men jättevarma.

Sahlgrenska-Östra 100-0

Hej svejs allihopa! Nu sitter jag inne på mitt provisoriska rum och slappar. Precis som när jag var inne på Östra är det fullbelagt och jag har fått en tillfällig inkvartering. Men där slutar alla likheter med Östra.

I stället för att ligga i en säng ute i allrummet har jag fått ett alldeles eget behandlingsrum där jag kan hålla till för mig själv tills det blir en säng ledig i rummet jag tilldelats. Här finns visserligen ingen teve men väl ett skrivbord och en kontorsstol där jag kan sitta och hacka på tangenterna utan att få minsta ont i ryggen. Dessutom har jag inga rumskamrater. Det är tyst och lugnt och skönt.

Här på Sahlgrenska har jag fått en sån där liten platslang in i armen, så att de slipper sticka mig på nytt varje gång ett prov ska tas. Var fjärde timme. Så gjorde de inte på Östra och strax såg jag ut som värsta sortens heroinjunkie.

Här på Östra har jag dessutom fått en egen kissdunk så att jag slipper säga till en sköterska varje gång jag vill kissa - och varje gång jag vill lämna in resultatet. Heja Sahlgrenska! När jag får komma till mitt rum kommer jag till och med ha egen toalett (tillsammans med rumskamraten). Vilken lyx! Så var det inte på Östra.

Och inget ont om personalen på Östra, de var fina och omtänksamma efter förutsättningarna, men här känner jag mig verkligen välkommen och omhändertagen. Jag har redan fått träffa en läkare som förklarat mer på tio minuter än någon läkare lyckats göra sedan allt det här började. På Östra fick jag knappt träffa en läkare alls.

Så, till det viktiga nu då, vad är nytt? Vad gör jag här och vad är det som pågår egentligen?

Jag har fått många nya insikter och lugnande besked. Till att börja med var det en befrielse att höra en läkare säga att det utan tvekan är Cushings jag har. De tror också fortfarande att det är i hypofysen problemet sitter, trots att de inte kunde se något på magnetröntgenbilderna. Tre olika experter från tre olika områden ska titta på mina bilder igen på onsdag. Förhoppningsvis ser de någon avvikelse, annars kan det hända att jag behöver göra en ny röntgen med tätare skikt. Det är tydligen väldigt svårt att se de här knutorna (som de kallade dem - mycket bättre än "tumörer") eftersom de ofta är väldigt små.

Läkaren bekräftade också alla mina symptom och sa till och med att det är omöjligt att gå ned i vikt om man har Cushings. Gissa om det var skönt att höra!

Men det bästa av allt: Två gånger sa hon att nu ska vi göra de här undersökningarna så att vi kan veta hur vi ska behandla dig. Så att vi kan få dig tillbaka precis som du var innan. Jag ville bara grina av lättnad när jag hörde det.

Så. Här sitter jag nu. Väldigt glad och nöjd under omständigheterna. Om sådär en fyrtio minuter börjar de servera middagen och jag räknar ned minuterna! Jag har bara hunnit få i mig två ägg och en kopp kaffe på hela dagen.

Stay tuned för matuppdateringen!

Så var det dags för nästa inskrivning. Sahlgrenska sjukhuset nästa!

Urk. Jag har haft några tuffa dagar nu under helgen. Fredagen sov jag bort till stora delar och resten av helgen var jag aptrött och lämnade inte lägenheten alls. Jag har känt mig extra stressad den senaste tiden och det är det som gör mig trött. Minsta lilla extra press eller stress (fysiskt eller psykiskt) och jag blir helt utmattat på en gång. Jag tror att det har att göra med den här sjukhusvistelsen jag har framför mig. Att jag ska vara borta så länge från min familj. Att jag inte vet vad den ska leda till. Om jag kommer att få några svar och vad de kommer att vara. Jag oroar mig över att jag ska glömma saker. En massa onödig oro.

Men det var såklart inte bara värdelöst i helgen. Jag har haft mysigt med min familj, Sushila kom på besök på lördagskvällen och i går drog ju handbolls-EM i gång!

Och nu är det alltså snart dags för inskrivning igen. På Sahlgrenska den här gången. Krinologiavdelningen. Där ska de alltså, vad jag förstår, göra samma slags undersökning som förra gången - men med dubbelt så hög dos under dubbelt så lång tid. Kortison-tabletter, blodprov var fjärde timme och urinsamling med andra ord.

Se fram emot frekventa uppdateringar från livet på avdelning 132!

Mästerkonditorn Theodore

2011 - ett skitår. Eller?

Jag har inte velat göra någon årskrönika över 2011. Ingen listning över bra och dåliga saker som hänt. För faktum är att det har känts som att 2011 var ett riktigt skitår för mig. Jag har mått dåligt och varit sjuk mest hela tiden och bara väntat på provsvar och läkartider i all oändlighet. Eller? Jag sitter och tittar igenom bilderna från året som gick, och allt är faktiskt inte alls värdelöst och dåligt. Det finns en hel del fina minnen också.

I januari var Theodore så här bedårande. Till exempel.

Han fick ett par tigertofflor som vi har tappat bort nu.

Jag färgade håret rött.

Vi var ganska många gånger på Världskulturmuseet. Där trivs vi bra.

Theodore hittade ett fint armband som han hade på sig dygnet runt i flera månader.

Vi lekte i lekparker.

Fikade massor.

... och lekte lite mer.

2011 var året då jag började dricka kaffe.

Jag stickade den här fina koftan åt Lova.

Och de hör fina vantarna åt Jenny.

Theodore firade sin tvåårsdag hemma hos morfar och tant Jeanette.

Han hade en så himla snygg keps som vi har tappat bort nu.

Han fick sin älskade älskade cykel.

Vi var på utflykter i skogen.

Och kastade sten i Säveån.

Finaste Jenny och finaste Marie kom och hälsade på.

Jag och Susanne startade upp Hjärtekatten.

Jag stickade den här fina koftan åt Stella.

Vi var på ett fint bröllop i juni.

Vi fick ihop jättemånga Hjärtekatter och fick vara med i Hemmets journal.

500 Hjärtekatter lämnades till barnhjärtavdelningen på Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus en fin dag i juni.
 Foto: Jennie Smith

Theodore hittade en köttslägga och slog sönder vår spishäll. Tur för oss som ändå ville ha en induktionshäll.

Vi åkte båt.

Jag bytte jobb!

Och vi cyklade massor.

Vi var på Liseberg flera gånger, och Theodore är en riktig liten karusellgalning.

Vi åkte till Danmark med mormor, morbror och kusinerna.

Vi semestrade hos morfar.

Jag och mannen åkte till Helsingfors alldeles själva...

... och gjorde vuxna saker.

Men allra oftast var det familjeutflykter som gällde. Som den här till Borås djurpark.

Jag var med och anordnade Gamlestadsgalej.

Och stickade en fin sjal åt Annagreta.

... och låååånga sockor åt Jennie.

Brorsorna hittade verkligen varandra under året och är varandras favoriter.

Och så blev det jul och vi fick hänga med hela våra familjer! En toppenjul, trots allt.