Varm i magen och lugn i hjärtat

Idag känner jag mig tillfreds. Nöjd och glad på ett varmt och luddigt sätt, och det var evigheter sedan. Evigheter. Som i flera år.

Förra veckan var jag under isen. Kroppen klarade inte av att leva på de låga kortisolvärden den kunde komma upp i på egen hand så jag fick kontakta sjukhuset igen och nu är jag på en nedtrappningsplan istället för att sluta cold turkey. Och vilken skillnad! Förra veckan låg jag i soffan, illamående och utmattad med huvudvärk och hjärtklappning. I lördags svimmade jag nästan när jag försökte gå utanför dörren. Idag sitter jag här just hemkommen från stan efter att ha lämnat pojken på förskolan och sedan gjort lite ärenden. Och jag är inte utmmattad till dödens rand. Jag känner mig rent av rätt pigg!

Det känns så hoppfullt och skönt att ha gjort saker jag inte orkat eller kunnat på så fasansfullt länge. Jag har borstat håret, klätt mig i respektabla kläder, kommit i min gamla vår-/höstjacka, lämnat Theodore, åkt in till stan, varit i tre olika affärer och lyssnat på musik! Musik! Det låter säkert jättekonstigt att jag är så glad över att ha lyssnat på musik, men tänk er följande:

Jag har älskat och levt för och till musik sedan tidiga tonåren. Älskat passionerat. Inte kunnat leva utan. Gäll hårdrock, trallig pop, svängig country, bombastiska ballader. Slukat och blivit uppslukad. Och så smög sig den här sjukdomen på mig, långsamt likt skuggorna en sensommareftermiddag. Jag märkte inte att den var på väg men så var den plötsligt där, och hela livet förändrades. Bland annat klarade jag inte av att lyssna på musik längre. Åtminstone inte som jag brukade. The National och annat mjukt fungerade bra på låg volym men försökte jag mig på någonting med lite driv eller styrka eller volym eller stora känslor var det som om jag ville krypa ur mitt eget skinn.

Med skyhöga nivåer av stresshormoner i kroppen var jag helt enkelt för känslig för att beröras av musiken. Allt omkring mig behövde vara så lugnt som möjligt (så långt det går med ett litet barn i familjen). Låga ljudnivåer, ingen stress och press, långa långa nätter. Annars krashade jag.

Men nu, nu! Nu lyssnar jag på The Killers nya skiva och håller på att dö av glädjeslag. Den är så jäkla bra och jag kan känna det i hela kroppen. Musiken gör mig lycklig igen och det känns helt frakking underbart!

För övrigt är det fint att få njuta av en Killers-skiva utan att få ångest på köpet. Jag gillar verkligen bandet men de första skivorna (som är jättebra) påminner så mycket om en tid i mitt liv som jag lämnat bakom mig. Tiden innan jag fann mig själv och det liv jag ville leva. Tiden innan Karl-Graham och Theodore. Med ett jobb som sög allt självförtroende ur mig, och idel destruktiva relationer. Nu kan jag äntligen lyssna med glädje och en varm bitterljuv känsla i magen och ett lugn i hjärtat.

Idag är en bra dag.