Jag vet att det är bra men det skääääär i mammahjärtat!

När man är stor kille drar man sin egen Tiger-väska.

Idag åkte min älskade lilla stora och duktiga son med sin farfar hem och ska stanna där i två veckor. Svärföräldrarna är snälla och avlastar oss med barnvakt! De får umgås med sitt minsta barnbarn, Theodore får en rolig semester och vi föräldrar får vila upp oss lite. Win för alla alltså!

Men ändå skäääär det i mammahjärtat och jag längtar efter min lilla fantastiska pojke. Jag vet att han har det bra och jag oroar mig inte för hans välbefinnande ett dugg. Det är jag som är saknig! Jag är inte van att vara borta från mitt barn. Jag kan räkna barnvaktstillfällena vi haft på ena handens fingrar, och då har det handlat om en enstaka kväll. Och så den gången vi var i New York lite mer än en vecka. När Theodore var ett och ett halvt.

Jag är inte van vid att bara ha mig själv och maken att rå om. Jag minns inte hur det känns. Missförstå mig inte, det känns ju så klart helt fantastiskt (även om vi båda är dunderförkylda) och jag är mycket tacksam. Det känns fint att kunna ha en ostörd konversation med sin man. Att inte behöva se till att pojken får i sig mat, leks, nattas, borstas och så vidare. Att slippa Bamse och tecknad Spiderman på teve. Att kunna vila ordentligt. Låta hjärnan stänga av lite.

Men jag kan ändå inte låta bli att ha dåligt samvete. Inte kan man väl få tycka att det är skönt att inte ha sitt barn hemma? Eller får man det?

Jag är i alla fall mycket glad över att ha haft svärfar här hela veckan. Jag har knappt behövt lyfta ett finger och han har tagit hand om hela hushållet med dagislämningar, disk, tvätt och allehanda ärenden. Och ändå var det jag som fick en blombukett när han åkte. Det är en riktig engelsk gentleman kan jag tala om.