Dags för nya perspektiv igen

Nu skulle jag ju må så himla mycket bättre var det tänkt, eller hur? Bara jag fick de där medicinerna så skulle allt bli nästan som vanligt, va? Och så gick jag där och kände mig risigare än någonsin. 

Visst, vissa saker är lite bättre. Huden i ansiktet är inte lika inflammerad, jag tappar inte lika mycket hår och det känns friskare, knölen på nacken har nog blivit lite mindre och ibland känner jag mig lite smidigare än på länge. Som ett kylskåp och inte ett betongblock. Däremot är jag otroligt utmattad och svag under stora delar av dagen, illamående med hög puls. Vanligtvis mellan tolvtiden och fyratiden ungefär. Då är jag antingen helt utlsagen och måste ligga ned utan att röra mig eller bara vanligt utmattad och jättetrött. Vid middagstid känner jag mig oftast lite bättre och på kvällen är jag oftast ganska pigg igen. Jag är oftast rätt pigg på förmiddagen också, innan medicinen börjar verka.

Det är alltså abstinens det handlar om. Kroppen freakar ut eftersom den i flera år varit van vid skyhöga kortisolvärden och nu är jag taskig och sänker dem. Alltså är det egentligen bra att jag mår dåligt. Det betyder att medicinen fungerar. Det betyder också att jag måste skifta perspektiv igen. Att bli bättre från den här sjukdomen betyder att man faktiskt mår sämre ett tag. Ganska länge till och med.

Jag var på ett läkarbesök i måndags, ledsen och trött och less. Det var skönt att få klaga av mig lite och läkaren (som jag gillar) gav mig lite nya perspektiv.

För det första. Det kommer att ta mycket längre tid att bli frisk än jag trott och hoppats (kanske lite naivt). En operation kommer förhoppningsvis att vara gjord under våren. Efter det måste jag vara sjukskriven i minst tre månader medan kortisonmedicinen jag kommer att äta trappas ned. Under den här tiden kommer jag att må lika dåligt som nu, om inte sämre. Dessutom kommer jag under ganska lång tid inte få exempelvis lyfta eller nysa. Jag kommer alltså vara sjuk ett bra tag till. Minst till i höst.

För det andra. Jag kommer inte att kunna jobba på ett bra tag. Jag har ju hela tiden trott att jag på något magiskt vis skulle kunna gå tillbaka till jobbet snart. Att jag nästa månad skulle vara bättre. Eller nästa. Men så är det inte. Jag kommer inte att kunna jobba igen förrän tidigast i höst. Och då bara på 25 % till en början. Det betyder förmodligen att mitt nuvarande kontrakt inte kommer att förlängas eftersom det går ut i maj. Det suger donkey dick men jag har full förståelse om de måste ersätta min tjänst mer permanent. Det betyder också att jag inte kommer ha ett jobb att gå tillbaka till när jag mår bättre. Det suger också donkey dick men det är inget att göra någonting åt. Det måste jag acceptera.

För det tredje. Jag måste sluta ha dåligt samvete för att jag inte kan vara den supermamma Theodore förtjänar. Eller, jag måste inse att jag visst är den supermamma han förtjänar, för jag gör mitt bästa. Nej, jag kan inte följa med på utflykter eller gunga eller klättra. Nej, jag orkar inte leka med tågbanan på golvet. Ja, jag är trött jämt och tappar tålamodet ibland. Men jag leker med honom så mycket jag bara orkar. Han får så mycket kärlek och ömhet och uppmuntran en liten pojke kan få. Han har ett tryggt hem, två kärleksfulla föräldrar, hela kläder, mat på bordet och en pappa som tar honom till lekparker, klätterberg och mysiga utflykter. Det går ingen nöd på Theodore.

För det fjärde. Jag måste tillåta mig själv att vara sjuk. På riktigt. Jag måste sluta känna mig pressad att bli bättre, orka mer. Jag känner mig som Agda 85 år. Det är så det är. Och Agda 85 orkar inte gå mer än till dagis och tillbaka. Ett varv runt kvarteret kan vara utmattande och ibland orkar hon inte svara i telefonen när den ringer. Så är det och så kommer det vara ett tag. Det måste vara ok. Agda 85 kan inte gå till simhallen eller gymmet just nu. Agda 85 orkar inte alltid laga ordentliga middagar utan bjuder familjen på köttfärssås från en burk. Jag är Agda 85. Det måste jag acceptera.

Jobbiga saker att fundera över. Jobbiga saker att acceptera. Men när man till slut får lite reda i oredan i huvudet och hjärtat känns det så otroligt mycket bättre. För det är faktiskt fasansfullt mycket lättare att må dåligt om man vet att det är ok.