Sanningen är att det är lättare sagt än gjort att acceptera sig själv om man är en självmobbare av naturen. Det är ingenting man bara kan bestämma sig för att göra. Rösterna i huvudet lyder inte så lätt. Det går inte att bara säga att "jag duger som jag är" och så är det så. Man måste vänta på rätt tillfälle. När de elaka rösterna är svagare av någon anledning. När förnuftet har en chans att vinna.
Nu har det tillfället kommit för mig, och jag antar att det är allt det här med sjukdomen som är anledningen. Plötsligt känner jag mig så less på självhatet. Plötsligt orkar jag inte lyssna på den där elaka rösten (min egen givetvis) som maler på om hur ful och värdelös jag är. Äcklig och karaktärslös. Plötsligt vill jag ge mig själv ett break. Plötsligt känner jag att jag är värd det. Att jag är värd att vara lycklig. Att jag är värd någonting över huvud taget.
Vilken lättnad det är!
Jag är på inget sätt perfekt. Jag kommer nog aldrig älska mig själv. Men jag är ok. Och jag accepterar mig själv. Jag kommer förmodligen inte alltid känna så här men jag ska kämpa för att försöka se det positiva i stället för det negativa. försöka att inte älta mina nederlag utan fokusera på det jag lyckas med.
Jag må vara tjock. Men så är det.
Jag må vara sjuk och det syns. Men så är det.
Jag må vara lat och bekväm. Men så är det.
För jag är snäll också. Och omtänksam. Och en bra mamma. Och en ok fru. Jag ställer utan minsta tvekan upp för de jag tycker om. Sätter oftast andra före mig själv. Jag är duktig på mitt jobb och har hög arbetsmoral. Jag är kreativ. Jag gör mitt bästa.
Och när jag inte är sjuk har jag väldigt fina händer. Fötter också. Fina blå ögon och ett snett leende. Benen är rätt ok. Näsan är söt och som frisk har jag fina kindben. Jag hade en tjockiskropp med kurvor på de rätta ställena och jag jag önskar den tillbaka. Får jag det lovar jag att uppskatta den mer.
Det här året tänker jag lära mig att vara snäll mot mig själv. Ge mig själv ett break. Sänka kraven på mig själv och uppmärksamma det jag gör bra i stället för mina misslyckanden. Sluta ljuga för mig själv. Jag ska bli lyckligare och mer tillfreds. Ska jag ha min skjukdom att tacka för det?
 |
| Så här är det. Precis så här. Osminkat och ofixat. Trött och svullet. Så här ser jag ut när jag är sjuk. Jag behöver inte tycka om det. Inte alls. Men det är så här det är och det är ok. |
8 kommentarer:
Bra skrivet. Och vad fint håret blev! Oavsett hur man ser ut så går jag fortfarande med hoppet om att de allra flesta bryr sig mer om ens personlighet än ens utseende. Så försöker jag intala mig själv när jag känner mig mindre värd. Hur man ser ut är liksom inte lika viktigt för andra som det är för en själv eftersom de redan är upptagna med sitt eget självförtroende. Det kanske inte alltid är så lätt att tänka exakt så i stundens hetta, men jag tror ändå att det faktiskt är så. Och glöm inte att du är jäkligt rolig också. Jag har hellre en rolig och snäll vän med fulsjuka än en tråkig och elak vän med snyggsjuka. Heja!
Ja du har så rätt i att du är snäll och omtänksam. Jag vill lägga till klok, full av vassa smarta kommentarer och har verkligen stil och känsla för det estetiska. Listan kan göras aslång. Det du just skrivit kommer jag ha som inspirationstext hela året för de tankar du beskriver är du inte ensammen om att ha haft om man säger så. Tack för att du skriver så bra och är en av de bästa i mitt liv.
Gumman...vad klok du är! I veckan var Sushila på jobbet och då pratade vi om dig och vi blev ledsna allihop över hur du har det! Men vet du vad, du är en fighter! Det visar ju inte minst detta inlägg, du mår skit men du tar tag i det! Bra att du försöker ändra fokus (du är ju så jäkla bra och du vet ju att vi alla tycker det!!)! Man har alltid ett val, antingen väljer man att tycka om sig själv och vara glad eller så väljer tvärtom. Man måste aktivt jobba med detta.
En coachande fråga: hur ska du aktivt jobba för tycka om dig själv varje dag?
Kram!
Vad fin du blev i håret!
Jättebra skrivet! Kram
Hej!
Första gången inne på din blogg! En tanke for upp i huvudet på mig och därför förmedlar jag den här. Den är rätt läskig, men belyser ändock hur jag tänker. Den där massmördaren Breivik i Norge - han ser ju egentligen rätt bra ut, verkar vara välbyggd. Men vilket sjukt inre han har, vilken människosyn! Jag tycker du är inne på helt rätt spår när du konstaterar att du är bra, snäll osv - detta speglas faktiskt i din varma blick! Du är bra - du är fin! /Liisa
Och så kan jag lägga till utan att känna dig - Att du kan virka också. Jag sitter med öppen mun och beskådar! Jag har stickad en halv halsduk i mitt liv. And that's it^^ Det är så viktigt att tycka om sig själv. Och som du säger så himla onödigt att spendera tid på att INTE göra det. Dagens skönhetsideal är ju också högst ouppnåeligt. Ordet vacker med en snäv innebörd. Man får skapa ett eget ideal, en självbild som bygger på kroppen som kärl för ens jag. Det är en vacker och bra kropp, den rymmer ju dig!
Det bästa med min utmattning (vad den nu beror på) är att det tog bort allt fokus på
1/jag är fet, ful, värdelös
(helt värdelöst att ägna den tid man faktiskt är pigg på att tänka på det)
2/killar
(nä, en kille kan inte rädda mig)
Du ÄR bra. Oavsett hur du ser ut. Men sanningen är ju att du SER BRA UT både då och nu!
Stor Kram
Skicka en kommentar