Läget

Världens duktigaste och finaste lilla kille. Jag är övertygad om att han känner att jag mår dåligt, för när vi är ensamma tillsammans beter han sig ofta så exemplariskt att jag blir alldeles tårögd ibland. Min fina fina lilla kille.

Jag har landat lite hemma efter de långa dagarna på sjukhuset. I samband med utskrivningen blev jag sjukskriven på heltid fram till nästa läkartid den trettonde december. Det var svårt att acceptera till en början. Jag övervägde att strunta i doktorns rekommendationer och fortsätta jobba, i alla fall 50 %, men efter att ha pratat med min man och mina föräldrar - och känt efter ordentligt själv - ändrade jag mig. Jag orkar faktiskt inte jobba nu. Det är inte längre så att jag med nöd och näppe orkar jobba och sedan ta hand om Theo, med noll energi över till någonting annat. Som hushållet, min man, vänner eller sociala aktiviteter. Som det ser ut nu har jag inte ork till mycket alls.

Det är faktiskt lite läskigt hur lite jag orkar och hur snabbt jag tar slut. Jag orkar inte vardagliga saker längre, som att städa undan i köket efter middagen. Det är en pärs att diska en disk och torka bordet. Jag blir trött i armarna av att sticka. Jag måste rensa min handväska på allt utom det viktigaste för att orka bära den på stan. Jag får ont i rygg- och benmusklerna av att promenera fem minuter till dagis.

Jag har slarvat med maten också. Och ätit massa socker. För att jag tycker synd om mig själv. För att jag inte orkade kämpa med den strikta kosten längre nu när jag vet att det inte går att gå ned i vikt så länge jag är sjuk, Men jag måste upp på vagnen igen, för jag rasar upp i vikt. Jag måste alltså gå på strikt bantardiet bara för att stå still i vikt - och det var när jag fortfarande orkade cykla 3-5 mil i veckan. Det orkar jag inte längre, och jag är orolig över att det inte räcker att äta perfekt. Att jag kommer att fortsätta att gå upp i vikt vad jag än gör.

Det vore en katastrof. Jag har redan gått upp tjugo kilo det hår året. Tjugo kilo som satt sig kring magen, bröstkorgen, ryggen och ansiktet. Vilket gör mig otroligt orörlig. Det är svårt att böja sig ned. Det är svårt att sova bekvämt. Allt är svårt och jobbigt. Det är till och med jobbigt att andas. Och det finns ingenting jag kan göra. Det kommer bara att bli värre och värre och jag är rädd för hur långt det kommer att gå innan en behandling kan påbörjas och det kan börja bli lite bättre.

Imorgon är det lördag och jag ska tillbaka på vagnen igen. Ut med kolhydraterna och bort med småätandet. Suck.