Tårta och presenter!

Min lilla tokbebis fyllde två år idag. Kan ni tänka er! Ibland har jag svårt att förstå att jag faktiskt fått ett barn, och nu är han redan två. Fantastiskt.

Födelsedagsmorgonen började med födelsedagssång i vår säng (eftersom han väckte oss). Nii! Nii! hojtade han, och det betyder "mer", så vi sjöng säkert tre fyra omgångar av Ja må du leva. Sen blev det tårta till frukost.

Prinsesstårta från Svenheimers. När föräldrarna inte hinner baka själva.

Theodore verkade nöjd med situationen och uppskattade särskilt marsipanen och den lilla chokladplattan på toppen.

Mamman och pappan gick till jobbet och Theodore till dagis. Där har de födelsedagsfirande med glass när barnen fyller år och jag hoppas att det var roligt. Helst hade jag ju velat att vi var tillsammans hela dagen och firade.

På vägen hem från dagis mötte vi Alexander och hans mamma igen, det verkar vara lite av en tradition. De kom upp och åt lite tårta medan Theodore öppnade paket som kommit med posten (och med mamma). 

Massor av fina saker! Filmer och kläder och bok och en Rorry-bil och Blixten-duplo och kritor. Filmerna skulle prompt ses på en gång och till slut fick jag ta ned datorn och låta honom titta vid köksbordet för att kunna laga mat över huvud taget.

Då blev han så här himla glad ....

... och satt som ett tänt ljus. Han åt till och med upp all mat utan att kasta på golvet. Det efter en bit tårta dessutom.

Nu var klockan redan sju och efter några extra minuter Byggare Bob (Bopp!) var det saga och tandborstning som gällde. Vi läste den nya boken om kaninen Pricken och så var det god natt som vanligt. Trodde jag. Just ikväll skulle Theodore komma på att han kan gå ur sängen själv om han inte vill sova. Jag visste att det skulle hända någon gång.

Mellan kvart över sju och nio på kvällen höll vi på. Jag lade honom i sängen med filten och Iggle Piggle. Sa inte ett ljud utan stängde bara till dörren. Efter någon minut tassade illbattingen upp och kom ut i köket. Ner i sängen igen. Och så höll vi på. Till slut var pojken så uppskruvad att det inte fungerade att bara lägga honom. Jag höll honom i famnen en stund och sjöng godnattvisan igen. Till slut pekade han på sängen och sa "ova". Yes, tänkte jag, men han låg bara still i ett par minuter. Den här gången lade han sig på golvet och jag tänkte att så länge han ligger still får han ligga var han vill. Efter en stund kröp han upp i sängen igen och den här gången somnade han. Äntligen. 

Nu har han sovit i en timme snart. Jag förväntar mig samma procedur ett tag framöver nu men till slut måste han förstå att det inte är någon idé att bråka. Jag är i alla fall helt utpumpad och har i och med det här inlägget förbrukat exakt all min energi så nu tänker jag sova. Genast!