Om att försöka lyssna på varningsklockorna men misslyckas

Inatt vaknade Theodore klockan tre och var illpigg. Han somnade inte om igen och när mannens väckarklocka ringde vid fem eller så var det lika bra att gå upp och äta gröt. Då hade jag sovit i tre och en halv timme och kände mig som en halvdöd människa.

Det var droppen som fick bägaren att rinna över. Jag har ju gått och dragits med en förkylning med tillhörande hosta sedan september ungefär och trots läkarbesök och olika mediciner blir jag inte riktigt frisk. Hela familjen har varit sjuk till och från hela hösten, jobb och hushåll ska hållas flytande och så kom julen med extra mycket folk hemma och allt stök som hör till. Som vanligt har jag kört på och vägrat lyssna på kroppens signaler. Som vanligt. Som alltid. För inte är man hemma och vilar för sin egen skull. Det är lättja och lättja är fult. Det är ok att vara hemma med sitt sjuka barn men när barnet är friskt går man till jobbet igen - vare sig man är frisk själv eller inte. Det var först när jag fick skäll av en läkare angående just detta som jag ens reflekterade över att det var så. Lydde jag honom då? Nej.

Men idag, innan mannen gick, bestämdes det att jag skulle vara hemma idag, med Theodore - eftersom han också sovit mycket mindre än vanligt och kanske inte klarade det höga dagistempot.

Jag och pojken gick upp för att titta på barnprogram och bygga med Duplo. Jag satt i soffan och såg på när pojken lekte och kämpade för att hålla ögonen öppna. Jag såg på klockan, inte ens sex ännu. Pojken satt på golvet och lekte. Jag såg på klockan igen. Halv åtta!! Pojken satt på samma plats på golvet. Ingenting hade förändrats men klockan hade hoppat fram över en och en halv timme. Det kändes inte som att jag hade somnat. Det kändes inte ens som att jag hade blinkat. Jag vet inte om jag missuppfattade klockan första gången, om jag helt enkelt somnade till eller om jag var vaken men hjärnan liksom raderade tiden. Eller om jag blev bortförd av rymdvarelser.

Hur som helst blev jag ordentligt skrämd eftersom Theodore varit helt obevakad under den här tiden och vem vet vad han skulle kunna hitta på. Nu var vi som tur är i vardagsrummet och det är anpassat för att han ska kunna leka fritt och det finns inte mycket att skada sig allvarligt på. Inga höga bord, vassa kanter, farliga vätskor eller ömtåliga prydnadssaker i barnhöjd. Men ändå! Det är inte ok. Jag var ingen bra förälder. Kanske rent av en farlig förälder. Så jag gick raka vägen till dagis med Theodore och gick raka vägen hem igen.

Nu sitter jag i soffan och kämpar emot behovet av att vara nyttig. Nu när jag ändå är hemma kanske jag ska dammsuga upp de där barren från julgranen som slängdes igår. Byta sängkläder. Göra rent toaletterna. Sticka klart Theos vantar. Man kan ju inte bara vara hemma och vila. Vara. Det känns fel i hela kroppen. Jag borde gå och lägga mig och sova ett par timmar men det är ju sådant slöseri med tid!

Jag ska göra mitt bästa för att vila men har redan misslyckats. Jag har redan lovat att jobba lite hemifrån.