Jag kikar ut ut mitt vinter-ide

Min kropp tyckte att jag behövde en liten julpaus och gav mig en förkylning. Ingen jättefarlig förkylning men i kombination med den gamla vanliga sjukdomen däckade den mig totalt i några dagar. Men nu mår jag äntligen bättre!

Nu har svärisarna och storebror Edward åkt hem och det är tomt här hemma. Men Theodore gör sitt bästa för att hålla låda som vanligt.

Annars har det varit en mycket trevlig jul och ikväll blir det nyårsmys här hemma bara vi tre.

Julen var fin hos familjen Sharp

Mina för'ldrar, pappas sambo och min bror med tillhörande barn kom på besök för att fira med oss. Det blev riktigt fint med mycket mat, tomte och en stoooor julklappshög under granen. Och jag fick ett Knit Pro-kit av min snälle man!

Morgonklappen innehöll en radiostyrd bil.

Det var mäkta populärt-

Vid maten hade barnen ett eget litet barnbord - men det såg mest ut så här hela tiden. Ingen matro på julafton inte!

På kvällen kom tomten. Synd att farfar-morfar var ute och köpte mjölk precis just då.

När alla klappar var öppnade var det två små kusiner som plötsligt var mycket mycket trötta.

Candle flame-sockor

Ett par sockor stickade i det populära candle flame-mönstret (sockmönstret finns som Ravelry download här). Garnet är Admiral från Schoppel-Wolle och stickorna är nummer 2,5 och 3.

Pysselfamiljen hälsar

Theodore har pysslat en tomte och en tomtenisse på dagis.

Jag stickar vidare på den röda baskern.

Lilla seglar-setet

Liten fransman eller bedårande seglarbebis? En liten krake kommer att bli sötaste lill-randen i stan med den här outfiten.

Allt är stickat i Rauma finullgarn förutom tofsen som är gjord av Karisma frånn Garnstudio. Mössmönster (Ravelry-länk), vantmönster och sockmönster (Ravelry-länk).

Färgsprakande brandgula spetssockor

Stickade i tvåtrådigt ullgarn från Kampes med stickor nummer 3 utifrån det här mönstret.

Skitbesked eftersom jag hatar att vänta

Nehej, läkaren hittade inga avvikelser i hypofysen. Det kan ju tyckas vara goda nyheter att jag inte har en tumör i hjärnområdet. Och det är det väl antar jag. I det långa loppet är det kanske bättre att ha en tumör någon annan stans i kroppen. Kanske mer lättopererat? Men jag är fortfarande deppig över nyheten. Jag ville veta nu vad som är fel. Jag ville få en tid för operation nu. Jag hatar att vänta och inte veta. Att vänta och bli tjockare och tröttare och tunnhårigare. Jag vill att det ska hända någonting nu!

Och på tal om hår så har jag klippt mig kort. Det var dags för det nu när jag tappat sådär en tredjedel av svallet. Det började se lite sorgligt ut, och så är det läskigt att se de stora hårtussarna i duschen, så jag tog det drastiska beslutet att klippa page. I axellängd var det tänkt men när jag kom från frisören räckte håret bara ned till käkkanten (om jag hade haft en längre). Hon klippte det visst fem-sex centimeter för kort och jag känner mig som en femåring. Men fem centimeter växer ut på några månader - och då kanske jag har roligare nyheter att berätta. Vi gräver ned oss under en sten så länge. Godnatt.

Socks of many colors

Restgarnssockor stickade av diverse små garnbollar jag hade liggandes i garngömmorna. Stickor nummer 4.

Second hand-fynd!

Idag åkte jag till Holmens marknad efter att jag lämnat Theodore på dagis. Där fyndade jag de här sakerna. En fin tavla målad av en farbror 1955, en bok om Henrik den åttonde, en påse knappar, skumpussel att blocka stickningar på och duken alltsammans ligger på. Och en annan duk som visst hade ett brännmärke jag inte såg innan, så den fick tyvärr slängas. Allt till det nätta priset av 202 kronor. Bra tycker jag.

Hjärtliga New York-sockorna

De här fulsnygga sockorna är stickade till största delen av ett lyxigt och underbart garn som jag köpte i New York förra hösten. Cascade Yarns Eco +. Jag hade lite kvar efter att ha stickat den här (Ravelry-länk), och tillsammans med lite andra restgarner räckte det till ett par hittepåsockor. Stickade nedifrån och upp på stickor nummer 4.

Kycklingmössan

Theodores favoritfärg är gul, så det är väl klart att han ska ha en gul mössa i vinter!

Stickad efter det här mönstret i det kycklinggula ullgarnet Juvel från Schachenmayr. Stickor nummer fyra.

Hantverksmaraton

Jag har stickat så himla mycket den senaste tiden, men jag har inte orkat fota och fixa. Nu har det blivit ändring på det och därför kommer framöver lite redovisningar som jag har skrivit och tidsinställt för publicering.

Först ut är ett par helt vanliga grå sockor stickade nedifrån och upp utifrån eget huvud. Jag tror att det är ett tvåtrådigt ullgarn från Kampes. Stickor nummer 4.

Världens finaste

Jag har ju skrivit tidigare om att jag är så tacksam över att ha fina människor omkring mig (nära och långt bort) som visar sin omtanke nu när mitt liv för tillfället är lite kämpigt. Men nu känner jag att jag måste göra det igen. Ni är verkligen underbara allihopa. Gamla skolkamrater som hejar på, föräldrar som tröstar, kolleger och släktingar som skickar blommor, svärföräldrar som kommer och hjälper till, arbetsgivare som visar sitt stöd, förskolepedagoger som säger att de vill hjälpa till.

Och bästa kompisar som skickar fina paket. Kolla vad som hämtades ut på posten idag!

Gissa om jag ska pyssla om mig själv!

Igår bakades det lussekatter hemma hos familjen Sharp

Varsågod: Lite gnäll så här till morgonkaffet

Gaaaah. I dag krävdes verkligen varje gnutta kraft och viljestyrka för att få på lilleman kläder och lämna honom på dagis. Och då var han inte ens bråkig eller ens lite motsträvig. Mest duktig och snäll. Det är jag som är trött. Fullkomligt utmattad faktiskt.

Jag vaknade efter åtta timmars sömn med stressdrömmar om borttappade ryggsäckar och förlossningar. Trött som en bakfull sjöman.Släpade mig in i duschen, för det brukar göra susen för mig. Men icke. Trött och seg.

Ni vet när man håller på att få en ordentlig influensa? När kroppen är tung och det känns som om man rör sig i sirap? När huden liksom svider och sticker? När ögonlocken är tunga och tinningarna bankar? När alla stora muskler värker och molar? När läpparna är torra och hårbotten är öm? När man mår illa och är så trött att man skulle kunna sova i fem dygn men inte får ro när man väl ligger still? Så känns det. Fast utan att någon influensa bryter ut.

Nu tänker jag sitta här i soffan och inte röra en enda fena förrän jag måste ge mig i väg till magnetröntgen runt tvåtiden.

Det är för övrigt någonting jag börjat fundera lite på. Det här med magnetröntgen och vad den kan tänkas visa. Jag har ju hela tiden försökt vara vid gott mod och inte tänka för mycket på vad som händer och varför. Det är för läskigt. Men nu är det lite mer på riktigt. De ska faktiskt leta efter en tumör i hypofysen. Det här tumörerna är nästan alltid godartade. Men tänk om den inte är det? De här tumörerna är också oftast väldigt små. Men tänk om den inte är det? Tänk om den sitter på ett sätt som inte går att operera? Eller tänk om den sitter på ett sätt som gör att det visst går att operera men skadar någonting på köpet? Den lilla körteln sitter ju faktiskt precis under hjärnan, och den påverkar en massa olika funktioner. Reproduktion till exempel.

Nej. Det här vill jag inte tänka på mer idag. Jag stoppar tillbaka huvudet i sanden och stickar en gul mössa i stället. Om jag orkar. Eller så sitter jag bara här och stirrar rakt in i väggen en stund.

Kvällsskoj

Julmys på Liseberg

Min faster och hennes man är på besök i Göteborg i helgen och kom över på fika i går kväll. Jättemysigt med lussekatter, pepparkakor och dammsugare. Theodore fick guldpappersklädda chokladbjörnar som han slukade i ett nafs. Släktingarna skulle gå på Jul på Liseberg i dag och vi bestämde oss för att följa med.

Theodore lämnade sin önskelista till Tomten, sedan var det karuseller som gällde.

Han åkte Små grodorna alldeles själv!

Vi kämpade hårt för att vinna i chokladhjulen. Helt utan tur.

Men lika glad var Theo för det.

Sen blev han lite trött.

Men gissa om han vaknade snabbt när jag frågade om han ville åka flygplan!

Upp, upp och i väääg!

Vi övertalade gammelmorbror att åka Kaffekopparna med Theo. Det var toppen!

Men Farfars bilar var så bra att vi var tvungna att åka två gånger.

Och när jag kom hem väntade den här på mig.
Från mina kolleger på jobbet. Det värmde fint vill jag lova.

Innedag

Idag är en aningens lite bättre dag, trots att regnet öst ned i princip oavbrutet. Jag tycker i och för sig att det är rätt mysigt när det är mulet och regnet slår mot fönsterrutorna. Tur att jag bor i Göteborg alltså.

Mannen har ledigvecka och det betyder att Theodore bara går på dagis tre dagar. Inte idag, så vi har varit hemma hela familjen. Eftersom vädret var som det var gällde det att aktivera oss så mycket som möjligt så att vi inte började klättra på väggarna. Och med vi menar jag förstås Theodore.

Syns det att han är nyklippt? Inte? Bra!

Vi har målat ...

Lekt med lera ...

Byggt med Duplo ...

Och sett på Alvin och gänget.

Nu sitter jag och lillpojken och väntar på att pappan ska komma hem med julgranen!

Lite fågel men mest fisk just nu

Livet går lite upp och ned just nu.

Lite bra grejer är till exempel att vårt hem är så jäkla rent och städat att det är en fröjd att gå hemma och bara njuta. Eller att min lillkille var hos frisören idag och blev så himla fin. Eller att jag fått tid för magnetröntgen snabbare än jag trodde. Eller att min amaryllis nästan är helt utslagen. Båda blommorna. Eller att jag stickat en hel drös sockor på sista tiden. Fem par! Eller att det snart är jul. Eller att det är farligt gott med rödbetssallad på vörtbröd utan russin.

Och så vidare.

Men sen finns det lite dåliga grejer också. Till exempel att jag mår så himla dåligt just nu. Att jag blir andfådd och utmattad i musklerna av att gå från undervåningen till övervåningen. Eller att jag är tankspridd och glömmer saker till höger och vänster. Eller att jag får sjukt ont i ryggen av att diska en liten disk. Eller att jag rasar upp i vikt och är helt uppsvälld i hela kroppen. Att jag känner mig som en ballong. Som om någon blåst upp mig med en cykelpump. Eller att jag har ont i nästan varenda muskel i hela kroppen när jag vaknar, och alltså sover jättedåligt. Eller att jag har jättemycket onda och inflammerade utslag i ansiktet och på bröstet. Som aldrig vill läka. Eller att jag är konstant orolig och rastlös. Eller att jag har ont i huden som sticks och stramar. Överallt, men mest på sidorna och magen. Eller att jag har tappat all karaktär och äter helt fel hela tiden. Eller att jag har ångest varje dag. Eller att jag fortfarande tappar sjukt mycket hår. Eller att jag inte längre vill gå ut eller träffa människor. Att jag satt livet i pausläge tills någonting förändras. Att jag vill kravla in under en sten och stanna där tills det börjat vända.

Nej. Det är fan inte kul att ha Cushings. Ibland är det faktiskt rent jävla värdelöst.

MVH
Gnällkärringen

Reeeeent hem!

Det luktar såpa i mitt hem. Allt är rent. Rent! Prydnadssaker är putsade. Helt dammfritt ovanpå kylskåpet. Sofforna är smulfria. Badrummen skinande.

Medan vi var ute och åt lunch och lussefirade på Theos dagis var Agnes städ här och julstädade åt oss. Jag önskar att det alltid kunde vara just precis så här. Det känns liksom helt rent ända in i själen. Sinnesro och själafrid.

Tack mamma och pappa för världens bästa julklapp!

Inställt läkarbesök

Farbror doktorn ringde mig i morse och tyckte att jag kunde hoppa över att komma in till Östra i dag. Provsvaren hade kommit men han ville vänta till efter magnetröntgenresultatenockså kommit innan vi träffades. Han sa i alla fall att provsvaren visade förhöjda kortisolvärden men att något annat hormonprov också visade något konstigt. Han sa också att han, utifrån proverna, trodde att problemet satt i hypofysen - därav magnetröntgen av hjärnan.

Så nu är nästa steg röntgen på måndag, sedan ska jag ringa honom på tisdag eftermiddag.

Slutrapporterat.

MR Hjärna

Nu har jag fått tid för magnetröntgen av hjärnan. Om en vecka, måndagen den 19 december. Det gick snabbare än jag trodde. Sedan tar det ungefär en vecka innan svaret kommer - så har jag tur kan det kanske bli tal om behandling i början av året. Eller vad tror ni?

När nöden är som störst visar det sig vilka som verkligen betyder något

Det suger donkey dick att vara sjuk. Även minsta förkylning eller huvudvärk kan vara nog så jobbig, det vet vi alla. Och när man åker på någonting lite allvarligare kan det mesta bli upp och ned. Då är det skönt att livet slänger in några ljusglimtar här och där. Som fina människor som dyker upp omkring en och bjuder på hjälp och uppmuntran. Eller som att hela min familj kommer att samlas här hemma hos oss i jul. Mamma, pappa och Jeanette, brorsan och hans två barn. Det kommer att bli en så himla mysig julafton! Och så på annandagen kommer svärföräldrarna och Edward.

Jag är otroligt tacksam för alla fina ord och all omtanke jag fått här, på Facebook och i telefonen. Tack alla fina vänner - ni är fantastiska!

Jag vill gärna passa på att tacka min svärfar extra mycket. Han tog tåget hit igår och stannar hela helgen bara för att hjälpa mig att ta hand om Theodore när mannen jobbar två tolvtimmarspass. Annars hade jag nog gått under. Hittills har han diskat och städat och packat katter, läst sagor och slängt sopor och handlat i ruskvädret. Ovärderlig hjälp. Ikväll bjuder vi ut honom på brasiliansk restaurang.

Massor massor av katter som ska skickas ned till Lund.

Provsvaren har kommit

Idag fick jag hem ett brev där det stod att provsvaren kommit in och att kortisolvärdena fortfarande är för höga. Nu har en remiss skickats för magnetröntgen av hypofysen. Så nu väntar jag på kallelsen.

Och på tisdag är det läkarbesök.

Hejdå vid dagisdörren

Glad och nöjd, så länge fröken Mia är med.

Tomtelatte och kärlek

Min tossiga tokiga söta underbara lille son. Med underkläder på huvudet.

Idag har jag varit trött. Morgonen gick fint utan stress och lämningen var mysig. Jag stannade på dagis till tio och gick sedan hem och åt en alldeles för stor och fet frukost. Massor av ost och avokado och ägg. Jag kan inte riktigt bestämma mig för vilken kostinriktning jag ska följa och just nu står jag och vacklar mellan så lite kolhydrater som möjligt (och alltså mycket fett och protein) eller lite mer balanserat med lite långsamma kolhydrater (men inget socker och så lite spannmål som möjligt) med störst vikt på protein. Eftersom ingen diet över huvud taget resulterar i viktnedgång utan bara någon slags kontroll är motivationen lite sådär, så nu äter jag typ både fett och långsamma kolhydrater - och så lite pepparkakor och fika på det. Och russin. Och äpplen. Verkligen inte bra. I morgon tar jag tag i det. Förhoppningsvis.

Trött var det ja. Efter frukosten satt jag mest i soffan och stickade på ett par grå sockor som jag ska skräpa runt i här hemma när de är klara. Jag såg klart på säsong två av The Walking Dead och började sedan om på säsong ett av Being Human. Plötsligt var jag så trött att jag bara var tvungen att sova en stund. Och vaknade inte förrän två timmar senare när mannen och lillpojken kom hem. Jag väcktes av små små utomhuskalla händer mot mina kinder och en liten pipig röst som sa "jag älskar dig mamma". Jag vill aldrig vakna på något annat sätt.

När jag kom upp var jag alldeles groggy och illamående med huvudvärk och ont i hela kroppen. Det är liksom det dåliga med att sova på dagen. Man blir helt ur led efteråt. I flera timmar gick jag omkring som i sirap, men sedan fick jag en hemmagjord tomtelatte av min toppenman och då gick det äntligen över.

Tomtelattar och kärlek fixar allt.

Hälsningar från räddharen

Efter att chocken över att sista avsnittet av Big Love slutade som det gjorde lagt sig, inföll sig en tomhet som bara kunde fyllas av en ny serie. Jag letade och funderade. Bläddrade och kände efter. Började se ett avsnitt av någon, fastnade inte och prövade en annan. Sen kom jag på det. Jag har ju en hel säsong av The Walking Dead som jag sparat! Mest för att det är svårt att hitta en tid då jag vågar titta. Inte på kvällen och absolut inte om jag ska sova ensam. Och inte när Theo är vaken.

Jag är en sån räddhare. Jag älskar zombiefilmer, vampyrer, spöken, sekter och andra mystiska och läskiga saker (inte deckare och mord och sånt). Men jag blir så rädd! Jag klarar inte av spänningsmoment av den typ som finns i till exempel The Walking Dead. När man vet att någonting kommer att hända. Då måste jag blunda och hålla för öronen tills det gått över.

Mina nerver fixar inte det där läskiga men jag måste ha det ändå. Så nu när jag är hemma på dagtid och mannen jobbar förmiddag tänker jag frossa i zombier och samhällsförfall. Och kissa på mig av skräck.

Passande nog åskar det utanför mitt fönster. Och spöregnar. Inte som i morse när det var ishalka på gatorna när jag lämnade Theodore på dagis. Jag passade på att stanna kvar lite längre idag igen. Det är så himla mysigt att hänga med fröknarna och barnen när de äter frukost. Dricka lite kaffe och prata en stund. Eller en hel timme.

Kaffe, prat och små barn verkar för övrigt vara dagens tema, för efter dagis gick jag hem till grannfrun Sofia och hängde med henne och bebis-Alfred en stund. Mycket charmiga och fina båda två. Jag blev bjuden på både ärtsoppa och hembakade saffransbiscottis. Mums!

När jag kom hem var det dags för lite välbehövligt plockande i lägenheten. Köket, Theos rum, hallen, vardagsrummet och sovrummet fick synliga golv innan mannen ryckte ut med dammsugaren. Nu känns det som att jag kan andas mycket lättare. Kanske städar jag till och med badrummen imorgon av bara farten. Kanske inte.

Ja och så var ju hon från städfirman här! Nu har vi beställt en storstädning till den trettonde. Samma dag som mitt läkarbesök och luciafirandet på dagis. Jag hoppas att det blir en bra dag som avslutas i ett skinande rent hem. Åh vad jag längtar!

Nu ska jag strax gå och lägga mig i en säng där mina två favoritpojkar redan ligger och snusar. Idag känner jag att livet skulle kunna vara mycket sämre. Idag är det faktiskt ganska bra.

Dagens amaryllisuppdatering.

Jag jobbar på att inte jobba

Ni som följt bloggen ett tag, eller känner mig på andra vis, vet att jag har rätt svårt att slappna av. Att jag inte kan vara ledig utan att vara nyttig. Att jag vid ledigheter alltid planerar in tusen saker att göra. Städa hemmet, stortera Theos leksaker, rensa garderoben, träna, sticka presenter åt andra, handla, göra ärenden och så vidare. Nyttiga och duktiga saker. Det var åratal sedan jag bara lade mig på soffan en hel dag eller nöjesstickade en hel kväll. Utan att tvångsblogga eller hålla manisk koll på twitterflödet.

Jag har gjort det även om jag varit sjuk och inte kunnat jobba. Att bara vila har inte känts acceptabelt om jag inte varit för sjuk för att stå på benen, "Alltid kan man göra något".

Den här gången måste det vara annorlunda. Jag får inte stressa. Det säger ju sig självt att stress förvärrar ett läge där kroppen redan överproducerar ett stresshormon. Alltså behöver jag vila. Inte helt lätt när tanken på att "lata mig" gör mig superstressad och  otålig. Det bara kryper i kroppen. Det är tydligen en del av sjukdomsbilden att inte kunna stressa ned, och att hela tiden stressa upp sig för småsaker. Inte konstigt att jag nära nog brände ut mig redan första dagen som heltidssjukskriven, genom att planera in en promenad och sex-sju ärenden på samma dag. Det funkade inte.

Jag tror dock att jag kommit på ett sätt att lura mig själv. Jag låtsas att det är mitt jobb att vila. Och det är det väl på sätt och vis. Om jag vill kunna komma tillbaka till ett normalt liv igen, och exempelvis kunna jobba, måste jag slappna av och vila. Så jag intalar mig själv att vilan är en av dagens uppgifter. Någonting jag måste göra. En syssla.

Idag fungerade det ganska bra, även om jag är stressad över att jag inte hunnit med så mycket som jag önskat.

Jag började med att ställa klockan på sju igår kväll, och gick och lade mig i tid, Bra Therese! Jag gick upp, klädde på mig myskläder, satte upp håret i en slarvig tofs och väckte Theo. Vid kvart över åtta var vi på dagis och jag stannade där i nästan en och en halv timme. Drack kaffe medan barnen åt frukost och hade det allmänt mysigt. Ingen brådska någonstans. Ingen buss att passa. Sedan gick jag till Konsum och handlade lite. Bland annat en grillad kyckling som jag åt till brunch, Sedan parkerade jag mig i soffan och stickade framför Big Love i några timmar.

När mannen kom hem från jobbet färgade jag håret och städade köket. När jag var färdig hade lillpojken hämtats från dagis och vi hängde i vardagsrummet tills det var dags att äta middag. Mannen både lagade mat och diskade. Bra man.

Nu var det tänkt att jag skulle plocka upp i hallen, Theos rum, vardagsrummet och vårt sovrum men jag orkade bara plocka lite i vardagsrummet innan jag blev jättetrött. Grrr! Det betyder att jag kommer behöva göra det i morgon istället. Och göra rent porslinet i båda badrummen.

Varför är det så himla viktigt att det blir gjort till imorgon kväll då, undrar ni. Jo, det är egentligen en himla bra anledning. I morgon kommer nämligen en representant från Agnes städ hem till oss för att titta på vårt hem och ge oss en prisuppskattning för vad det skulle kosta att få det städat. Först och främst en julstädning, som är mina föräldrars julklapp till oss. Världens bästa julklapp. Är priset rätt och städningen bra har vi även bestämt oss för att abonnera på städning varannan vecka.

Vi har insett att vi inte klarar av att hålla hemmet i det skick vi vill nu när jag är sjuk. Det är helt enkelt för mycket med en sjuk fru, en skiftarbetande man, en två och ett halvt-åring och ett hem på 125 kvadrat. Det går inte ihop och det känns otroligt skönt att ha fattat beslutet att skaffa hjälp. Det får vara värt den extra utgiften just nu.

I morgon ska jag hänga med grannfrun som är föräldraledig. Vi får se hur mycket städning det blir.

Min amaryllis har börjat slå ut

Nu är det jul!

Årets pepparkaksbak

Bakade, dekorerade och klara. Och jättegoda!

I år köpte vi vår pepparkaksdeg på det lokala kondiset, Svennheimers. Och vilken hit den var! Jättelättarbetad och smidig och de färdiga pepparkakorna är lätta och krispiga. Jag kunde absolut inte gjort den bättre själv.

Läget

Världens duktigaste och finaste lilla kille. Jag är övertygad om att han känner att jag mår dåligt, för när vi är ensamma tillsammans beter han sig ofta så exemplariskt att jag blir alldeles tårögd ibland. Min fina fina lilla kille.

Jag har landat lite hemma efter de långa dagarna på sjukhuset. I samband med utskrivningen blev jag sjukskriven på heltid fram till nästa läkartid den trettonde december. Det var svårt att acceptera till en början. Jag övervägde att strunta i doktorns rekommendationer och fortsätta jobba, i alla fall 50 %, men efter att ha pratat med min man och mina föräldrar - och känt efter ordentligt själv - ändrade jag mig. Jag orkar faktiskt inte jobba nu. Det är inte längre så att jag med nöd och näppe orkar jobba och sedan ta hand om Theo, med noll energi över till någonting annat. Som hushållet, min man, vänner eller sociala aktiviteter. Som det ser ut nu har jag inte ork till mycket alls.

Det är faktiskt lite läskigt hur lite jag orkar och hur snabbt jag tar slut. Jag orkar inte vardagliga saker längre, som att städa undan i köket efter middagen. Det är en pärs att diska en disk och torka bordet. Jag blir trött i armarna av att sticka. Jag måste rensa min handväska på allt utom det viktigaste för att orka bära den på stan. Jag får ont i rygg- och benmusklerna av att promenera fem minuter till dagis.

Jag har slarvat med maten också. Och ätit massa socker. För att jag tycker synd om mig själv. För att jag inte orkade kämpa med den strikta kosten längre nu när jag vet att det inte går att gå ned i vikt så länge jag är sjuk, Men jag måste upp på vagnen igen, för jag rasar upp i vikt. Jag måste alltså gå på strikt bantardiet bara för att stå still i vikt - och det var när jag fortfarande orkade cykla 3-5 mil i veckan. Det orkar jag inte längre, och jag är orolig över att det inte räcker att äta perfekt. Att jag kommer att fortsätta att gå upp i vikt vad jag än gör.

Det vore en katastrof. Jag har redan gått upp tjugo kilo det hår året. Tjugo kilo som satt sig kring magen, bröstkorgen, ryggen och ansiktet. Vilket gör mig otroligt orörlig. Det är svårt att böja sig ned. Det är svårt att sova bekvämt. Allt är svårt och jobbigt. Det är till och med jobbigt att andas. Och det finns ingenting jag kan göra. Det kommer bara att bli värre och värre och jag är rädd för hur långt det kommer att gå innan en behandling kan påbörjas och det kan börja bli lite bättre.

Imorgon är det lördag och jag ska tillbaka på vagnen igen. Ut med kolhydraterna och bort med småätandet. Suck.

Rapport från sjukbädden

Inte så bling kanske men helt unikt i alla fall.

Ni som följt mig via Facebook eller Twitter har nog redan tröttnat på min rapportering här från Östra sjukhuset. Ni andra kan få en liten rapport här.

Jag är nu inne på mitt andra dygn här på avdelningen och all tid ser väl ungefär likadan ut. Dagen hängs upp på vissa hållpunkter som tabletter och måltider. Frukost klockan sju, tablett klockan åtta, lunch halv ett, tablett klockan ett, middag runt fyra, fika vid sju och tablett där någonstans på kvällen. Däremellan sticker de mig med nålar och tar blodtryck. Och så samlar jag såklart urin som vanligt. Får kissa i en slags potta och lämna in till sköterskorna. Jag tycker att det är lika besvärande varje gång.

Det är egentligen rätt gött att bli servad med fikamacka och kaffe när man kollar på serier på datorn i sängen.

Det är rätt tråkigt här på avdelningen. Alla är ju sjuka liksom, och medelåldern ligger nog kring sjuttio skulle jag uppskatta. För att underhålla mig själv läser jag Game of Thrones och ser på teve. Och twittrar såklart. Igår hade jag ett långt Big Love-maraton på kvällen, efter ett efterlängtat besök av lilla familjen. Jag myste inne på rummet med ostbågar och polygamister. Det planerar jag att göra även ikväll. Eller om det blir en film kanske.

Konstigt nog har jag inte varit särskilt sugen på att sticka. Jag har med mig tre olika, men kom på att jag bara tog med mig mönster till två av dem. Vi får se om sticklusten kommer ikväll.

När det gäller allt det här med proverna och sjukdomen och så vidare har jag inte så mycket nytt att berätta om. Jag har inte fått några svar ännu men hade ett fint samtal med en av nattsköterskorna som berättade om en bekant (eller om det var kollega) till henne som hade haft/hade Cushings. Sköterskan var övertygad om att det är just Cushings jag har. Hon kände igen alla kännetecken. Enligt henne var det en lång och jobbig resa men livet blev så mycket bättre i slutändan. Man kan alltså blir bra. Eller bra mycket bättre i alla fall. Det kändes skönt att höra.

Imorgon ska jag få prata med läkaren i alla fall och då har de kanske lite svar åt mig. Alla prover kommer inte vara klara men hon kan kanske ge mig mer information om vad som väntar.

Imorgon får jag också åka hem som det ser ut. Det ser jag fram emot. Jag längtar efter min man. Och Theodore. Och min säng!

Det var nog allt för nu. Det händer liksom inte så mycket. Jag återgår till att läsa min tegelsten en stund till. Sedan är det middag.