Om barnfamiljer på julbord och skämsighet

Någonting så här oskyldigt och bedårande kan väl knappast orsaka någon större oreda?

Igår var familjen Sharp på julbord tillsammans med vännerna Sofia, Martin och lilla Alma. Jag hade sett fram emot det med barnslig längtan och ett tag såg det ut som att vi kanske skulle bli tvungna att ställa in eftersom båda barnen var sjuka. Som tur är kryade de på sig i tid och vi möttes upp vid övergångsstället för att åka in till Ett på avenyn.

Jag hade aldrig varit där förut och blev positivt överraskad både av de fina lokalerna och den trevliga och serviceinriktade personalen. Vi fick hjälp med barnvagnsparkering, barnstolar och små assietter. Ingen verkade särskilt oroad över att vi hade med oss två ettåringar.

Kvällen var mycket trevlig och maten var mycket god, men jag kunde liksom aldrig slappna av riktigt. Jag oroade mig hela tiden över att Theodore inte skulle vara nöjd, över att han slängde mat på golvet och tänk om han när som helst blev trött och less och börja gnälla? Det var ju trots allt efter läggdags. Jag märkte att jag skyndade mig igenom de olika mattallrikarna utan ro i kroppen.

När vi lämnade restaurangen så det ut som att ett gäng grottmänniskor haft fest vid vårt bord. Åtminstone på vår sida. Theodore hade slängt mat på golvet, gnidit in resten i duken och jag hade spillt ut ett glas vatten. Jag skämdes över att vi var så stökiga och vi lade till lite extra dricks på notan.

Alltså, egentligen borde jag inte skämts. Ingen antydde att vi var störande, vi var där vid första sittningen och ensamma rätt länge. Barnen var jätteduktiga och skrek inte. Maten var toppengod och personalen tålmodig och hjälpsam. Ändå skämdes jag och undrade om vi som småbarnsfamilj hörde hemma på restaurang. Men vaddå, har de barnstolar så får de vara beredda på att ta emot barn, eller hur?

Hur som helst. Julbordet rekommenderas varmt. Jättegod mat och lagom pris. 495:- för vuxna och 95:- för barn upp till tolv, men vi behövde inte betala för våra pyttesmå.

Förödelsen på bordet ...

... och på golvet. Och då har vi redan plockat upp det värsta.

Till slut kan jag inte låta bli att visa upp en bild på min fine man. Han var så himla stilig igår.