Motivation, tack.

Det här med att inte äta socker och för mycket fett (eller för mycket kalorier över huvud taget) går ganska bra. Det är inte ens särskilt jobbigt längre och det finns flera gamla fallgropar jag inte ens vill ha längre. Läsk till exempel. Smågodis (förutom choklad) är inte heller så lockande. Andra saker är värre, choklad och mackor och chips ... och för stora portioner.

Skillnaden syns inte direkt på vågen men det känns väldigt bra i kroppen. Jag behöver inte allt det där extra och det känns bra att vara utan.

Och så blev Theodore sjuk. Det gick fortfarande bra att äta duktigt, det blev ingen cykling till jobbet men så kan det bli.

Och så blev jag sjuk samtidigt som Theodore. Och det gick sisådär med att äta bra. Jag orkade inte göra duktig frukost till mig själv och åt några mackor, jag orkade inte laga duktig mat utan det blev diverse halvfabrikat, jag gick hemma och hade tråkigt och var urtrött och kikade i skåp lådor efter saker att äta.

Och så blev Theodore frisk och jag är fortfarande sjuk. Nu är alltså läge att börja cykla till jobbet igen (nej jag orkar inte, jag är sjuk och åker spårvagn, tack). Nu är alltså läge att börja laga ordentlig mat igen (nej, jag är död när jag kommer hem, jag är sjuk och det blir pyttipanna till middag, varsågod). Nu är alltså läge att sluta småäta (nej, jag tycker synd om mig själv, jag är sjuk och ville ha kanelbulle och kakor igår och idag vill jag ha choklad).

Så nu sitter jag här efter lunchen med en mage sprängfylld av choklad som jag bara ville ha med hjärnan. Det känns inte alls bra och jag ångrar mig bittert. De typ, tre-fyra första bitarna var goda - resten bara ångestfyllda. Jag skulle slängt dem men jag hade inte kraften då. Så jag åt upp dem.

Ge mig nu lite motivation att äta duktigt och inte fuska de här dagarna som är kvar till vi åker till New York. Väl där tänker jag göra lite som jag vill, för det är ju trots allt semester, men det finns ingen anledning att tappa koncepten redan nu.

Pepp tack!