Kuckeliku, klockan är sju!

Det är lördag, klockan är sju och det är alldeles tyst hemma hos familjen Sharp. På övervåningen sover svärmor och Edward. Här nere sover mannen och Theodore. Jag är för förkyld för att orka sova, och dessutom däckade jag samtidigt som Theodore igår så jag har sovit i säkert elva timmar. Det var en slitsam dag igår.

Det är lördag och jag sitter i köket och lyssnar till kylskåpets brummande. Eller är det frysen? Det är rätt mysigt i alla fall och jag har första parkett nu när himlen börjar ljusna utanför fönstret. Och det är alldeles tyst. Fullkomligt underbart. Jag är inte ensam för jag har min familj omkring mig, men det är ändå tyst och lugnt. Stilla och fridfullt.

Om bara en liten stund vaknar ett av barnen, och så ett till. Och så kommer de vuxna upp strax därpå. Så är livet igång med buller och bång. Frukost, trösta, busa, torka, byta, klä. På högsta fart utan avbrott till kvällens nattningar är gjorda. Det känns så ibland, särskilt när vi eller barnen är sjuka. Som att dagen är ett race jag ska igenom, och så pustar jag ut efter kvällens mållinje. Då är det tur att sådana här mornar finns, så att jag hinner fokusera lite. Känna mig tacksam över dagen och inte bara se den som en uppgift som ska klaras av. Hinna reflektera och känna efter. Hinna längta efter barnen.

Hinna vara Therese en stund innan jag ska vara mamma och fru.

Theodore kom med sitt lilla prickiga täcke och sa med sin pipiga lilla bebisröst: Snälla rara mamma får jag sova bredvid dig inatt, jag hostar så mycket och känner mig så ledsen och vill bara hålla dig i handen när jag sover. Självklart fick han det, och när jag vände ryggen till var min sängplats borta.