22 februari 2010

En storm i en badbalja

"Annan mamma i Sthlm" Skrev:
"Intressant debatt. Men jag förstår inte vad som är så otroligt hemskt med att ett par anonyma kommentarer uttrycker sin åsikt - om de nu har fel är det väl bara att bemöta deras åsikter, eller ignorera dem. Visst kan man känna sig "påhoppad" men lite ifrågasättande från obekanta i cyberrymden är väl inget att bli knäckt av. Och visst är det väl trevligare om folk skriver under - om inte med en mailadress som man kanske inte vill lämna ut så i alla fall kanske med en signatur (den som bloggar är ju för merdelen läsare som inte känner personen bakom tämligen "anonym" också). Hursomhelst, vore intressant att höra en reflektion kring det som de anonyma tog upp - kan ju vara så enkelt som att, nej pappan lämnade inte bebisen helt obevakad i ett annat rum under en längre tid som det lät i det första inlägget. Eller oj nu hade vi tur men vi får se upp i fortsättningen. Själv anser jag att det är omöjligt att förute ett småbarns varje fara och jag tror alla föräldrar nån gång upptäcker att deras lille gjort något oförutsett - själv blev jag förvånad och lätt förskrämd när lillplutten drattade ur en säng när jag tyckte jag hade bra koll och satt i samma rum, men hej vad fort det gick.
Några tankar från mig bara..."

Det här är en konstruktiv kommentar som vill någonting mer än att döma och provocera. En kommentar som förtjänar ett svar och eftersom den här bad-historian blev lite större än jag trodde från början känner jag att det nu kan vara läge att reda ut de förutfattade meningarna.

Om anonymitet, till att börja med.
Mitt problem med anonyma kommentarer handlar inte om att inte "veta" vem som har skrivit. Det kan jag ju inte ändå om jag inte redan känner personen bakom aliaset. Däremot tycker jag att det är respektlöst och fegt att inte ens våga skriva under sina åsikter med en signatur. Det är dessutom mycket enklare att vara elak, respektlös och provocerande när man skriver anonymt. Det är bara att gå in på vilken föräldrablogg som helst (för där är det vanligt vill jag lova) och titta - vilka lämnar de flesta dömande kommentarerna? Jo, "Anonym".

Det handlar inte heller om att jag blir "knäckt". Jag har en blogg och jag får jag räkna med att alla möjliga olika nötter och knäckehäxor läser mina inlägg. Men jag måste för den sakens skull inte gå med på att de lämnar anonyma respektlösa kommentarer grundade på förutfattade meningar. Jag är en helt vanlig kvinna, mamma, fru, vän, syster, dotter, anställd och så vidare. Jag skriver aldrig elaka onödiga anonyma kommentarer i andras bloggar och försöker att respektera mina medmänniskor så gott jag kan. Det är inte för mycket begärt att vilja bli bemött på samma vis. Jag vägrar ställa upp i någon slags mobbningskultur där man får säga vad man vill till vem som helst hur som helst. Min lilla blogg är min lilla del av Internet där jag får bestämma reglerna - och här blir elaka översittare ignorerade. De får inga svar, försvarstal eller uppmärksamhet. De blir raderade tills de har lärt sig lite vanligt hyfs.

Om Theodores klädbad, en gång för alla då.
Nej, självklart lämnade inte mannen lillpojken ensam och helt obevakad i ett annat rum under en längre tid. Någonting sådant borde inte ens finnas på kartan om man känner oss eller läst minsta lilla i min blogg.

Jag och min man tror på att ge Theodore frihet att utforska sin omgivning. Köket, hallen och badrummet ligger i anslutning till varandra och Theodore får krypa fritt mellan dem. I och med det beslutet tog vi självklart bort potentiellt farliga saker som är vassa eller giftiga eller stora och vältbara och så vidare. Vet vi att det finns någonting potentiellt farligt i hans väg, som en full balja till exempel, så är vi självklart mer vaksamma och låter honom inte krypa ensam.

Så nej, självklart var det inte mycket vatten i baljan. När Theodore badat klart finns inte vatten nog att vattna en blomma med. Han blev lite blöt om kläderna. Det var allt. Han var aldrig rädd och min man var aldrig skärrad. Händelsen berättades för mig på ett uppsluppet sätt i telefonen och jag hade aldrig någon anledning att vara orolig. Alltså skrattade jag åt en situation som var klart komisk.

Visst, informationen om närheten till badrummet, frånvaron av farliga saker och den ringa vattenmängden framkom inte i inlägget. Men ingenstans stod heller att Theodore fått krypa vind för våg i badrum fyllda av rakblad och klorin bredvid badbaljor fyllda av litervis med vatten. Varför anta det allra värsta? Varför i hela världen antog de här personerna att jag var okänsligt glad åt en livsfarlig situation istället för att anta att det inte var en så big deal?

Man kan faktiskt inte gå och måla fan på väggen och vara hönsig i alla situationer. Man måste våga lita på sitt föräldraskap, sin magkänsla och sitt omdöme.

Det är faktiskt helt sjukt att jag ens sitter och skriver det här förklarande inlägget. Nu lägger vi det här bakom oss. Anonym, anonym och anonym har skapat en storm i en badbalja.

6 kommentarer:

Caroline sa...

Alltså, jag kan inte annat än le åt din "storm i badbaljan" för det var väldigt fyndigt skrivit! :-D
Jag väntar fortf på min första storm, hoppas den inte kommer ;-)
KRAM till dig

Linda sa...

Bra skrivet! Jag tycker att det är synd att folk ska skriva eleka kommentarer i bloggar över huvudtaget, och när det handlar om föräldraskap är det ännu mer irriterande. Jag tycker att det är bra att du skriver om verkligheten, istället för att lägga upp 700 bilder med lull-lull för att överbevisa folk om att du är en bra mamma. Det har du ju insett att du inte behöver - för du vet ju att theodore har finfina päron ändå.

Anette sa...

Bra skrivet! Och jag håller med - vilken grej det blev det den där badhistorien.....

Annan mamma sa...

Hej igen. Väldigt välformulerat och nu förstår jag bättre din inställning till de anonyma kommentarerna, låter vettigt i mina öron. Och badhistorien kan gå till historien utan mer debatt - förstår att det var en komisk incident och inget annat. Ledsen om jag "tvingade" dig att skriva det långa svaret (som jag också tycker är lite knasigt ska behövas egentligen) men nu är ju i alla fall saken utagerad och ingen kan sitta i sin anonymitet och tro det värsta.
Uppskattar din öppenhet och uppriktigthet i bloggen, inte bara nu utan generellt.
/Annan mamma

Thepas sa...

Jag är glad att jag skrev det där jobbiga inlägget. Det känns faktiskt mycket bättre nu.

Jag tänker fortsätta att skriva om vardagens små trivialiteter och världshändelser. Och jag tänker fortsätta med att vara den bästa mamman jag kan. Inte perfekt alls - men definitivt bra nog.

Anonym sa...

varfor inte:)