Det här med sömnmetoder (och lite hår)

Nu har jag kommit hem från salongen och är alldeles nyklippt! Jag fegade ur lite och klippte inte riktigt så som på bilden, men väl 10 cm kortare och mycket uppklippt. Jag är nöjd men behöver vänja mig vid att det är så kort! Jag gillade för övrigt frisörskan och ska gå dit igen. Väldigt prisvärt också, bara 380 kronor. Salong Unik, alltså. (Jag kan visa bild på rufset imorgon)

När jag kom hem möttes jag redan i trappan av skrik. Vafalls? Har mannen däckat? Ligger lilleman ensam och skriker för döva öron? Nejdå, såklart inte. Det var bara mannen som lagt den mindre mannen i spjälisen för att sova - och istället för att klappa honom till sömns gått ut från rummet. Lilleman var ilsk ilsk ilsk!

Som bekant så har vi ju lite problem med vissa små mäns sömn här i familjen Sharp, det har inte undgått många. Särskilt inte min snälla moster och hennes snälla man, för på hallgolvet låg idag ett kuvert innehållande två broschyrer om att lära barn att sova. Trots att jag trodde att jag läst allt som gick att läsa om bebisars sömn och olika "metoder" var det två broschyrer jag inte sett förut. De tog upp den omdiskuterade 5-minutersmetoden och med glädje i hjärtat läste jag för första gången information som kändes sund och vettig.

De 5-minutermetoder (och likande) jag läst om tidigare var så hjärtlösa och utan vare sig vettiga förklaringar eller förståelse för föräldrarnas bristande hjärtan. "Låt barnet ligga och skrika, gå in var femte minut. Det är bara att stålsätta sig". Typ. Inga lugnande försäkringar utan snarare tvärt om, "gör precis som vi säger och inte minsta lilla annorlunda för då är allt förgäves, fråga inte varför".

I den här skriften tas det upp att det är jobbigt att behöva gå emot sina föräldrainstinkter att vilja ta upp sitt gråtande barn. Det är inte oss det är fel på. Det är vår kultur. Vi är inte anpassade för att sova i separata rum osv osv. Jag ska inte tråka ut er med det exakta innehållet utan bara konstatera att det nu känns moget att pröva.

Sist vi funderade kring "metoder" var Theodore bara en liten ankunge på 4-5 månader och det var inte tanke på att låta honom ligga och skrika i sängen. Han var på tok för liten och inte alls redo, skriken var panikskrik. Nu är det annorlunda och Theodore lite mer medveten om sin omvärld (vi är också lite mer luttrade som föräldrar).

Alltså ger vi det ett försök. Hittills har det gått så här:

Pojken skrek i ganska precis en timme. Vilket, enligt broschyren var normalt för ett barn i Theodores ålder.

Pojken somnade.

Pojken vaknade efter ungefär 40 minuter. Då fortsatte vi med att låta honom skrika men gå in till honom var femte minut (eller så) eftersom det stod att man skulle göra så om barnet vaknade inom en timme efter insomnandet - för då är barnet fortfarande så trött att det inte orkar skrika så länge. Om det gått längre tid har det hunnit med en djupsömnsperiod och samlat nya krafter - då kan det bli för jobbigt för föräldrarna att fortsätta så man får då använda sin "vanliga" nattningsmetod.

Pojken skrek i 20 minuter.

Pojken somnade om.

Enligt boken ska skriktiden i de flesta fallen halveras för varje kväll, vilket betyder att Theodore imorgon kväll bör skrika i ca 30 + 10 minuter innan han somnar. Vi får väl se. Hur som helst kändes det inte alls lika jobbigt som jag trodde och jag har inte ens dåligt samvete. Vi stökade runt i köket och mannen lagade god mat.

Jag är nöjd. Vi får se hur natten blir och hur det känns imorgon