I och för sig

Ikväll har Theodore varit sådär toppenmysig igen. Han låg och var söt i gymet och bråkade nästan inte alls med vällingflaskan. När vi kvällsammade stannade han upp flera gånger och tittade på mig med sina stora alldeles fantastiska ögon och log. Mammahjärtat fylldes till bredden av den där typen av kärlek som gör att man utan att blinka skulle göra vad som helst, ge vad som helst. Den känslan satt fortfarande i vid kvällsnattningen och trots att jag kunde ha gått ut ur rummet och låtit pojken somna själv satt jag bredvid honom ända tills han somnade. Utan att lägga mig i eller göra något för att dra till mig hans uppmärksamhet satt jag tyst och såg på när han tyst lekte med sin tigersnutte och sög på nappen. Det var så fint och mysigt att jag blev alldeles varm om kinderna och öronen och det surrade lite behagligt i öronen. Sådär som när man börjar bli lite berusad ungefär.

Medan jag satt bredvid spjälsängen tänkte jag på... allt möjligt. Sånt som kommer upp i huvudet när man sitter och gör just inget alls. I en mening tänkte jag för mig själv att "det är i och för sig sant...". Sen började jag fundera kring uttrycket. I och för sig. Att någonting är, exempelvis sant, i ett sammanhang och för sig självt. I, och för sig. Jag började testa uttrycket med olika ord. Sant kan ju någonting vara i ett sammanhang och för sig självt. Bra, kul, tråkigt osv. Och på det viset stämde det ju bra. Men vi använder ju uttrycket på alla möjliga vis, tex... "Den är i och för sig ihålig". Kan någonting vara ihåligt i ett sammanhang och för sig självt? Jag antar det.

Efter det exemplet blev jag bara mer och mer förvirrad och vilse i mina egna tankegångar så jag bestämde mig för att Googla uttrycket när Theodore somnat. Det gjorde mig inte ett dugg klokare. Är det någon där ute som vet någonting om uttryckets uppkomst?