På spårvagnen hem gjorde jag nåonting jag aldrig gjort förut. Jag tog upp Theodore och lät honom sitta i mitt knä. Och vipps så kom en massa (två) mammor och pratade med mig och sa att pojken var så söt. De vill alltid veta hur gammal han är och tycker att han är sååå liiiten och söt. De blev förvånade att han var så stadig att han kunde stå i mitt knä när jag höll honom under armarna. Det är så roligt att få komplimanger om sin bebis. Nästan alla bebisar är söta, det är liksom deras jobb, men i sant mamma-manér tycker jag nog att min är lite sötare än genomsnittet. Kanske rent av den sötaste av dem alla.
På vägen hem från hållplatsen gick vi in på Konsum för att handla godis och cola. Det är ju trots allt fredag och mannen är på femkamp med jobbet. Barnfri och öldrickande skulle jag tro. Inne i affären kände jag en bekant blick i ögonvrån. En väktare stod och spejade på mig. Jaha, tänkte jag, att det alltid ska vara såhär. Bara för att man är ung med svart/rött/lila hår och svart kajal så ska man bli misstänkt bara för att man finns. Plötsligt tilltalade den kvinnliga väktaren mig med glad röst. Jag blev nervös. Till min förvåning ville hon bara titta närmare på Theo som jag nu spänt fast i BabyBjörnen. Hon tyckte också att han var söt. Att han hade en söt keps (den ska ni få se på bil snart för den är verkligen jättesöt). Och som genom ett trollslag slog det mig. Jag är inte tonåring längre. Jag är en mamma med en bebis i famnen. Jag ser inte ut som en emo eller vad de kallas nuförtiden, jag är en helt vanlig mamma med hästsvans och blommig klänning (som ni kan se på film och bild i inläggen nedan). Väktarna tror inte att jag ska sno eller vandalisera. De vill se på min bebis.
Det var rätt gött.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar