13 juni 2009

Att peppa en 27-åring

Det är kanske inte helt rättvist att klaga på att jag är ensam på sin födelsedag (jag är ju ändå 27 och inte 7). Snälla vänner och fin familj har hört av sig och gratulerat och det är ju faktiskt jag själv som valt att flytta till andra sidan landet och slå rot. I vanliga fall trivs jag väldigt bra med det men vissa dagar, som den här, blir det bara lite extra uppenbart att det är lite ensamt. Jag saknar min familj och mina bästa vänner. Fick jag som jag ville skulle de vara här nu allihopa. Vi skulle gå ut på promenad med Theodore och äta tårta i köket. Sen skulle vi titta på film i soffan på kvällskvisten.

Det är lätt att gräva ned sig och fokusera på det tråkiga när allt känns ... tråkigt. Men nu när jag fått klaga av mig lite hos mamma känner jag mig redo att ruska av mig alla tråkiga tankar och fokusera på det som är roligt istället. Tråkiga tankar suger ut energi - roliga tankar genererar energi istället.

Så, nu ska jag sitta och njuta av att ha en varm och tung bebis sovandes mot mitt bröst. När han vaknar ska han få mat sedan ska vi bege oss ut på stan en stund. Lite shopping och människor piggar oftast upp även den gråaste dagen. Dessutom har jag hört att mannen förväntar sig tårta när han kommer hem.

2 kommentarer:

Nata sa...

Gratulerar på födelsedagen!
Förstår exakt vad du menar. Min familj bor i ett land "långt-långt bort". Men nu finns ju Skype o dyl, det är så mycket bättre.

Knit-Marie sa...

Grattis! Lite omvända världen att jag önskade mig, och fick, 5 ensamma dar i GBG när jag fyllde jämnt i januari.Hoppas du inte behöver vara ensam länge! Kram till Theo!