Nämnde jag förut att jag inte kan ha min jacka längre? Den gröna fina jag köpte i New York för länge sedan. Jag visste att det var på gång men så plötsligt en kväll när jag skulle gå hem från jobbet var det som att klämmas in i en tvångströja. Jag hade på känn att det någonstans bland flyttlådorna låg en oversized duffel som jag i gymnasiet bytte till mig med min mamma mot en ful svart jacka med fuskpäls. Sagt och gjort, duffeln hittades och den passar jättebra. Visst, jag ser ut som ett grått vandrande kassaskåp men jag är varm och kan knäppa alla knappar (i alla fall någon månad till).
Jag berättade om duffeln för mamma och hon trodde inte sina öron. Den gamla! Den köpte hon när min bror låg i magen vintern -84/85!
Inte trodde jag att den var så gammal, i så fint skick som den är. Och så passande att den nu knäpps över ännu en bebismage!
2 kommentarer:
Även om jag kan förstå att det är frusterande om ingenting passar längre så är det ju en väldigt mysig anledning att ha en jättestor duffel på sig.
Vad nostalgiskt!!
Skicka en kommentar