En magrapport men mest om att byta synvinkel

Igår gick jag på vattenjympan med min nya känguru-inställning. Det gav verkligen avkastning för istället för att titta på allt som var fint på andra och fult på mig så försökte jag ha en lite mer öppen inställning.

Det första jag lade märke till var två gravidisar som stod vid vågen. Båda hade jättejättejättegropiga och tjocka lår. Inget fel med det givetvis, jag är förtjust i kurviga kroppar och breda höfter, men jag insåg plötsligt att mina lår inte alls är lika gropiga eller ens tjocka (i proportion till resten)! För att vara en tjockis har jag rätt bra ben, kobenta som de är. Sladdriga och gropiga men det kunde helt klart se sämre ut. Klart som fan att de inte ser granna ut om man jämför dem med de smala och smärta flickorna i simhallen men jämfört med de här två helt vanliga gravidisarna är de helt ok.

Det andra jag såg var att en av kvinnorna i gruppen hade ett sånt där foglossningsbälte på sig under kläderna. Stackars henne, hon måste ha jätteont. Jag klagar över min foglossning men jag klarar mig i alla fall hittills helt utan hjälpmedel eller ens smärtstillande. Min kropp klarar foglossningen ganska bra så här långt och det är jag glad över.

Det tredje som fångade mitt öga var att minst två av badankorna också hade stora svällande preggo-bröst som hotade att hoppa ur badkläderna under övningarna. Det gjorde mig lite mer bekväm med mina egna som jag egentligen är lite stolt över.

Till och med interaktionsövningarna som jag avskyr (para ihop sig två och två, byta partner när musiken tystnar och liknande skolgymnastiska fasor) var ganska roliga och inte en enda blivande mamma kräktes över att behöva vara armkrok med mig.

Jag sträckte mig till och med så långt att jag pratade med en av ankorna i omklädningsrummet efteråt. Vi var klara ungefär samtidigt (efter att jag råkat sno hennes dusch men lämnade tillbaka den) och hon väntade lite på mig vid dörren så vi kunde gå ut tillsammans. Hennes bebis kommer i mars.

Tack Linda. Du gjorde så mycket större skillnad med din känguru-synvinkel än du nog trodde!

Jag fick för övrigt en annan sån där synvinkeljustering imorse. Ibland är det nyttigt att tänka tillbaka på hur livet såg ut när det var sämre än det är nu. Vid spårvagnshållplatsen stod det en kvinna bredvid mig och kräktes i buskarna. Jag vet hur det känns. Jag ville gå fram till henne och hålla hennes hår och tala om att det går över. Jag må ha foglossing, hemorrojder och känna mig tung och stor - men jag kräks inte längre (förutom ca varannan gång jag borstar tänderna). Och det är jag väldigt tacksam för!

Och så till magrapporten. Idag känns den inte riktigt lika utspänd som igår. Jag tror att bebisen går in i olika växtfaser och att livmodern då inte riktigt hänger med utan behöver en dag på sig att tänjas. Det är så det känns i alla fall. Det är som att ha en badboll i magen (en badboll fylld med vatten och bebis), och vissa dagar blåser någon in lite extra luft genom ventilen, så att bollen blir extra hård och studsig. Sedan pyser lite luft ut under natten och man vaknar med en lite mindre spänd boll i magen. Förstår ni känslan?