När en trea på skalan är jättemycket bättre men fortfarande inte en åtta

Det här blir gnälligt och argt. Jag är faktiskt lite irriterad och trött på något som legat och lurat i skuggorna senaste... fucking året!

Nuförtiden mår jag verkligen mycket bättre! Från att i flera månader bara ha överlevt till att faktiskt jobba heltid är en stor skillnad. Det betyder dock inte att allt är som vanligt igen. En del verkar ha väldigt svårt att förstå det (ni vet vilka ni är och ni andra behöver inte ta åt er). Jag är fortfarande bara en trea av tio. Jag orkar gå till jobbet och komma hem. Kanske, kanske äta något men vid nio är det sängdags. Måste jag göra något ärende, typ hämta paket på posten är det det enda jag orkar göra den kvällen.

Jag kommer hem vid halv sju, jag behöver sitta i soffan och stirra rakt fram och umgås med min sambo, sen behöver jag sova. Jag orkar med max ett umgänge på en arbetsvecka, annars blir det för mycket i dagsläget. Igår ville jag både dra igenom bröllopsplanerna en gång till och färga håret. Utväxten är fortfarande kvar. Jag har planerat att färga den i minst en månad.

Jag har fullt upp i livet just nu, det viktigaste måste komma först under helgerna. Som att packa upp alla kartonger till exempel. Jag har fortfarande inte hittat schampot, handdukarna eller de djupa tallrikarna. Varannan helg har vi lilla Edward (som för övrigt inte är så liten längre, utan blivande storebror med eget rum) och då blir det inte mycket gjort hemma. Mest lek, disk, utflykt och nattning.

Dessutom gifter jag mig om 11 dagar och har massor av planering och praktiska saker att ta hand om. Det tar på krafterna att hålla allt i minnet och dra i alla trådar.

Nyinflyttad, mindre än två veckor till bröllopet och gravid. Varför måste jag fortfarande försvara mig för att jag inte har tid och ork?

Det är inte märkligt om jag säger att jag inte kommer kunna bjuda hem folk förrän kanske i slutet av december. Nästa helg ska jag äntligen få träffa bästa vännerna i Stockholm, helgen därpå gifter jag mig, helgen efter det är jag på bröllopsresa och då är det banne mig redan december. Och då har vi fortfarande inte hunnit möblera ordentligt och packa upp. Jag behöver minst två helger på mig efter resan att få någorlunda ordning. Dessutom kommer svärföräldrarna på besök runt lucia. Då måste det vara hyfsat fint.

Hela mitt liv har jag levt för att göra andra gladare och må bättre. Är det så märkligt att jag nu, när livet förändras, behöver vara självisk och bara göra sånt som gör mig glad och pigg? Är det konstigt att jag säger nej till allt umgänge en hel vecka för att jag ska orka gå på mamma-vattenjympa en kväll? Ska jag inte få unna mig att träffa de jag saknat mest av alla (tjejerna) under en helg även om det betyder att alla andra får stå tillbaka? Är det någon som finner det underligt att jag mest vill vara med min stora trygghet i livet, min blivande man, när allt jag är van vid förändras?

Jag tycker inte det.

Det är en naturlig fas i livet att allt ställs på huvudet och förändras när man går från att vara singel och ha all tid och ork i världen till att bli fru och mamma. Klart som fan att jag inte har lika mycket tid och tålamod som vanligt. Jag har inte ork just nu för energi-vampyrer. De vänner som kommer att finnas kvar i mitt liv är det som vet att jag tycker om dem trots att jag inte ringt på tre månader (eller sex). De som skickar sms och kommenterar här för att de vet att jag är svår att nå på telefon. Jag är dålig på att ladda batteriet, ja, men ibland vill jag heller inte svara. Särskilt inte efter nio.

Ni får tycka att jag är självisk och att jag förändrats. Må så vara. Under just den här perioden i mitt liv är det så här det är.