All work and no play makes Fuck Up want a vacation

Nu har jag verkligen en never-ending ström av projekt på jobbet som måste vara klara igår. Det är mitt straff för att jag valde att vara med på en hel dags fotning igår. Men det var det värt. Jag stoppar den erfarenheten i säcken och vet nu hur det går till med styling och modellfotning. Förra gången var det ju ägg som fotades och jag själv som stod för stylingen så det här var något helt annat. Mer levande kan man säga.

Nu får jag alltså jobba som en tok som straff. Jag får verkligen chansen att sätta mitt nya mantra på prov. "En sak i taget. Ingen stress. Jag sätter det på att-göra-listan". Det fungerar bra hittills. Jag är inte särskilt stressad. Faktum är att jag just nu sitter och skriver ett blogginlägg mitt under arbetstid. Jag ursäktar det med att jag faktiskt jobbat in i stort sett varenda lunch den här och förra veckan, plus att jag har jobbat över en del. Det är ok. En bloggpaus är ok. Listan finns kvar. Efter bloggande - skriva intervju. All good.

Dessutom har jag ju slutredovisning i skolan på lördag! Det bär med andra ord av till hufvudstaden i helgen. Och en himla massa jobb att göra till dess. Jag har skrivit klart manuset och ikväll ska presentationsmaterialet vara klart. Det ger mig en kväll och en tågresa att förbereda och memorera. Redovisningen är bara tre-fyra minuter så det är verkligen inget långt manus men det gör nästan saken svårare. Det handlar ju om att sälja in en marknadsföringsidé på tre minuter för bövelen! Det blir i alla fall jäkligt bra. Såklart.

Ikväll ska jag och sambon inleda vårt sundare liv genom att promenera i världens jobbigaste elspår utan el. Ja, utan lampor alltså. Men vad heter då ett spår i skogen utan lampor? Skogsspår? Det är inte en stig direkt... ja, nu får ni se på vidden av min totala slapphet. Jag vet inte ens vad motionsspåren heter. Ha! Där har vi det ju. Motionsspår heter det. Där ska vi gå i alla fall. Lärjeleden heter det, spåret, och har alltså världens jobbigaste backar. Två stycken lår-förgörare. Jag och Jenny brukade gå där ibland när vi bodde ihop (vi fick också nyttighetsryck då och då) och spåret är så hysteriskt att vi kallad det för Härjeleden. Mycket roligt. Hur som helst, där ska vi alltså gå idag, med gymnastikskor och allt (nej, sneakers är inte gymnastikskor). Efter det blir det tvätt för man och skoljobb för kvinna. Om hon lever.

Skogen blir ett eldprov för min alldeles nyfödda allergi också. Jag har ju belönats med väsande hals och igentäppt näsa varje gång det blivit soligt väder den här våren. Very nice. Jag behöver verkligen en extra väsande hals när jag släpar mig upp för härjebackarna. Tack allergi-fén.

Om en timme ska jag äta ett grönt äpple.

Om tre timmar ska jag äta en Bärry med skogsbärsmak.

Nu genast ska jag skriva klart intervju tre, fyra och fem.