Om bloggande och sånt

Jag skulle vilja blogga mycket mer. Jag har aldrig haft problem med att "lämna ut mig", att berätta personliga saker om mig själv. Jag skulle vilja göra mer sånt. Det låter kanske konstigt men det är det inte.

Jag har på senare tid funderat på varför jag skriver och varför jag läser så många andra bloggar. Svaret på fråga ett är självklart för att jag tycker om att andra läser - annars kunde jag lika gärna skriva dagbok hemma på kammaren. Svaret på nummer två är personliga saker. Visst tycker jag om att läsa om, och se på, saker som andra stickat men det kan jag faktiskt göra på Ravelry. Det roligaste är att höra om folks vardag, vad som står på, vad de sysslar med. Jag älskar att få tjuvkika in i folks liv (eller det gör jag ju inte egentligen, det är ju de som ställer dörren på glänt). Ända sedan jag var liten har jag tyckt om att betrakta människor och fundera kring hur de lever, vad de tycker om, vad de inte tycker om, varför de valde just de där röda skorna osv. Bloggläsning är lite samma sak. Jag läser det skribenterna väljer att publicera - och så kan jag fantisera ut resten själv. Det är helt enkelt så att innan man träffar personerna irl så är de fantasifigurer i ens eget huvud. Det låter självklart ganska vrickat men det är det inte.

Dessutom tycker jag om bilder. Särskilt när man får se bilder på bloggerskan/-aren.

Så, om jag skriver för att jag tycker om att andra läser, borde jag då inte försöka skriva så läsarvänligt som möjligt? Och om jag vill skriva så läsarvänligt som möjligt, borde jag då inte utgå från mig själv och publicera sånt som jag vill läsa? Personliga inlägg och bilder. Så varför gör jag inte det då?

Bilderna är en piece of cake att svara på. Det är inte så ofta jag är i situationer då andra fotar mig. Jag tycker inte heller särskillt mycket om att bli fotograferad. Förutom när Jenny fotar, för hon känner mig utan och innan och vet hur det ska vara (och kanske ännu hellre, hur det inte ska vara). När jag fotograferar mig själv blir det bara löjligt med tonårsminer och uppifrån-vinklar. Jag ska försöka bli lite bättre. Kanske bjuda på lite andra bilder ur min vardag åtminstone, på andra saker än jag. Det är också roligt att se på.

När det gäller frågan varför jag inte skriver så personliga saker så måste jag tänka efter lite.

...

Jag skriver ju lite personligt ibland. Om familjen och så. Men det blir liksom ändå ganska ytligt. Det beror till stor del av att mycket som finns i mitt huvud nu (och i princip de senaste åren) är arbetsrelaterat. Jag tycker och känner mycket om mitt jobb. Lite bra men mest dåligt och förvirrat. Det känns väldigt dumt och oprofessionellt att skriva negativa saker om ens arbete så jag väljer att inte göra det. Jag vill inte att en nuvarande arbetsgivare, framtida arbetsgivare, kund, presumtiv kund eller arbetskamrat ska kunna läsa saker om mitt arbete på internet. Det här faktumet är som en bromskloss i mitt huvud och jag känner att jag hela tiden håller tillbaka när jag skriver. Det vill jag inte. Jag vill ha en mer naken blogg. Sann och nästan avskalad från yta och plast. "Nästan" för att livet inte alltid är naket och avskalat. Ibland är det plastigt och polerat och då får det vara så.

Det här var det ärligaste jag skrivit här på länge. Och det betyder inte alls att jag har ljugit. Det betyder bara att jag har byggt en mur mellan mig och bloggen - och vad ska jag då med en blogg till? Det här är skriver med skinnet bart. Det är babbligt, osammanhängande och egentligen fullkomligt ointressant - men det är jag. Precis som jag är. Och det var så skönt att skriva!

Jag tänker lägga upp en undersökning i spalten till höger. Svara gärna om ni vill och kom jättegärna med förslag på vad ni skulle vilja läsa om eller se.