07 februari 2008

Trötthet och film

Då var man sjuk igen då. Ont i halsen, huvudvärk och allmän utmattning i hela kroppen. Jag orkar med möda fixa lite mat då och då annars ligger jag i soffan och ser på film. Hittills har jag orkat med tre st: Control, I legend och One missed call.

Control var, som jag misstänkte, plågsamt bra. Jag råder alla som tycker om Joy Division eller musikkultur eller -historia i allmänhet att se den. Men läs boken som filmen är baserad på först. Den heter Beröring långt ifrån och är skriven av Deborah Curtis, fru till Ian Curtis - sångaren i Joy divisioon som tog livet av sig i 20-årsåldern. Hade jag inte läst boken hade jag haft en helt annan bild av mannen och bandet. Hade jag bara läst boken hade jag tyckt att allt han var var ett stor svin. Det är underligt att filmen är baserad på boken när booken är så fokuserad på fruns upplevelser och hon nästan inte syns i filmen alls. Läs boken och se filmen.

I legend var bättre än jag befarat vilket iofs inte säger så mycket eftersom det mesta jag hört om den är negativt. Hur som helst jag missar sällan chansen att se en zombie-/vampyrfilm. Den hade faktiskt ett par fina egenskaper, inte jättemycket äckliga zombiesar (vilket är trevligt som omväxling men det är inte fel med många äckliga heller) men inte för få heller (som 30 days of night... boooring). Intressant botemedelshistoria. Klaustrofobisk ensamhet i New York. Hoppfullt slut. Helt ok.

Till sist orkade jag med nöd och näppe se klart One missed call. Jag hade redan sett det asiatiska originalet för länge sedan så jag visste ungefär vad jag hade att vänta mig. Amerikanska remakes brukar inte vara mycket att hurra för. Det var ganska dålig kvalitet, mest på ljudet, och den hade förmodligen varit bättre om kvaliten varit bättre. Skådespelarna var rätt kassa och dialogen var styltig men historian var bra (vilket egentligen inte har mycket med den här filmen att göra utan är en komplimang till originalet). Läskig då och läskig i efterhand när jag tänker tillbaka och följer de olika tankegångarna. Helt ok om man vill se en halvdålig skräckis en fredagkväll.

Igår var jag något piggare och orkade sortera min garnsamling som nu är betydligt mindre. En korg och en papperspåse. Korgen innehåller garner jag tycker om och i påsen finns mest gamla syntetgarner i skrikiga färger. Stickorna fick sig också en genomgång och det är en sorglig samling. Typ 6 par jumperstickor 4 mm men inget komplett set trumpstickor 2,5. Suck. Men så är det, och jag har ju mest stickor jag fått från sådana som slutat sticka så det gör inget egentligen. Nu när jag har gått igenom dem behöver jag i alla fall inte göra om misstaget att köpa stickor jag redan har.

Nu är jag alldeles för trött för att sitta här längre. Jag måste vila.

2 kommentarer:

Jenka sa...

i am legend var faktiskt bättre än man först trodde, ja. :) men de hade kunnat göra zombisarna lite bättre. jag var skitskraj när hunden sprang in på det där lagret! uäh! jag har kommit fram till att jag faktiskt gillar will smith. han gör nästan samma roll hela tiden, men lyckas ändå variera den på nåt sätt. dazzling...

och ja, 30 days of night var skit... spolade genom nästan hela filmen.

Strumpstickan sa...

Stackars Fuck Up! Honing:)