05 september 2007

Pust och stön!

Alltså, hur allvarligt är det när man blir helt utmattad av att dammsuga och våttorka 58 kvadratmeter golv? Efter golvstädningen vattnade jag blommorna och gjorde iordning lite mat och nu är jag helt slut! Jag skulle nog till och med kunna säga att jag är tröttare nu än efter ett lika långt tränningspass. Jag är i riktigt dålig form.

En annan sak... Som många kvinnor i min situation och ålder längtar jag efter barn. Jag vet att kommer att hända inom ett par år (ja, två-tre eller så) och jag ser fram emot det jättemycket. Jag är dock (som så många andra) väldigt väldigt rädd för själva graviditeten och förslossningen. Jag har drömt mardrömmar om förlossningar sedan jag var i yngre tonåren och jag kan inte höra om dem eller se dem på tv utan att bli yr och illamående. Ändå kan jag inte låta bli att söka upp information och se på alla sjukhusprogram och liknande där man kan se dem. Och varje gång gör de mig så illa till mods. Dessutom är ämnet barn och graviditet och förlossningar väldigt känsliga för mig. Min fästman har ett barn sedan tidigare och jag är nyfiken men sååå rädd för att fråga om den graviditeten och den förlossningen. Jag vet lite men varje gång ämnet kommer upp blir jag ledsen och... jag vet inte. Ledsen. Där är det ju så många fler känslor att ta hänsyn till såklart, avundsjuka till exempel, så det är extra känsligt. Nu har en av mina kollegor blivit gravid och jag följer allt som händer med skräckblandad förtjusning. Jag har en känsla av att hennes upplevelser och berättelser kommer att göra det lättare för mig. Att hon på något sätt kan göra det mer konkret och inte verka som det där stora läskiga underbara fasansfulla. Jag hoppas det. Jag antar att det har blivit bättre för för ett par år sedan var jag övertygad om att jag aldrig skulle skaffa barn på grund av förlossningsrädslan. Lite senare var jag övertygd om att jag kunde fixa det med kejsarsnitt. Nu vill jag ha en vaginal förlossning. Kanske kommer jag bli än mindre rädd vad det lider. Jag hoppas det.

Nu blev jaag babblig men jag såg en förlossning på Sjukhuset nyss och blev tvungen att stänga av. Well well. Nu ska jag äta sen kanske sticka lite till finalen av Project Runway.

4 kommentarer:

Anette sa...

Jag var ju PRECIS likadan som du är nu, var livrädd för både graviditet och förlossning. Det handlar ju om att man är rädd att tappa kontrollen tror jag. Men som du vet så har jag ju 2 barn idag och jag kan bara tala för mig själv, men de här skräckkänslorna mildrades mer och mer med åren för att till slut nästan upphöra.
Du kommer nog känna när du är redo!

Åsa sa...

Hade också en otrolig skräck för detta men nu har jag 3 barn. Trodde inte att jag skulle klara av att föda mitt första barn men man växer med sin uppgift. Någon slags instinkt tror jag. Det sista barnet är född med snitt och jag föder hellre vaginalt. Det har nog med kontroll att göra. Det finns jättefina böcker att läsa. Lycka till

Monica H sa...

Jag har inga barn och har aldrig haft längtan efter egna heller, det har kännts så hela livet för mig men man ska följa sina känslor tror jag på.

Kanske du vill ha massor av barn men adoptera? Eller så är det som de andra säger att du kommer vänja dig av med rädslan och bli mogen när det väl är dags? Hursomhelst önskar jag dig lycka till!

Knit-Marie sa...

Skönt att höra att du vill välja vaginalt. Fattar inte varför någon väljer en stor bukoperation..ja alltså, jag vet ju inte hur de som gör det känner, så jag ska väl inte säga nåt... Har 3 barn - jättar alla tre, och jag har väl haft roligare, men tro de övriga kommentatorerna: du klarar det! Men hörru...tacka inte nej till bedövning - ingen kvinna behöver vara hjältinna i det läget, tycker jag!