06 september 2007

Jag är en mörkrädd person

Jag har stora problem att sova ensam. Så har det varit sedan jag var liten. Jag kommer ihåg att jag alltid ville att mamma skulle vara hos mig tills jag somnade, och om jag vaknade på natten sprang jag alltid in till henne och pappa eller lillebror. Så höll jag på ända upp i tonåren.

Nu när jag bor själv blir jag såklart tvungen att sova ensam (dvs tills min älskling får ett jobb i gbg och kan flytta hit) och jag antar att det har gått ganska bra de här 6 åren. Så länge jag har nattduksborslampan tänd. Och hallampan. Och kökslampan. Och vardagsrumslampan. Och badrumslampan i fall jag behöver gå på toa på natten. Jag måste dessutom sitta uppe tills jag är så trött att jag i princip somnar innan huvudet når kudden.

Som om inte det vore nog drömmer jag ofta mardrömmar. Ibland handlar de om att jag inte klarar av saker jag måste göra. Som att slå ett telefonnummer, till exempel 112. Ibland handlar drömmarna om spöken. Jag är livrädd för spöken. Då och då handlar drömmarna om zombies. Som i natt till exempel. För ett par år sedan kommer jag ihåg att jag inte kunde förstå hur så många kunde finna det så skrämmande och fascinerande med zombies. De var ju inte ett dugg läskiga. Och så slog det mig plötsligt, när jag såg någon av filmerna i Dead-triologin - möjligtvis Night of the Living Dead, att de är bland de läskigaste skräck-fenomenen som finns! Inte bara för att de jagar människor för att döda och äta dem utan för det samhälleliga förfall ett zombie-scenario skulle innebära.

Jag såg med ett nytt intresse Dawn of the Dead, Night of the Living Dead, Day of the Dead (och alla remakes) och 28 dagar senare. Jag började fascinerat dagdrömma om att vakna upp en morgon av att allt är obehagligt tyst. Att tv-sändningarna handlar om något okänt och obegripligt. Att jag ser ut genom fönstret och ser lemlästade människor hasa omkring på parkeringsplatsen tio våningar ned. Hur säker är jag här uppe? Om zombiesarna är i trappuppgången borde jag vara trygg för dörren är låst. Och de kan inte klättra upp för balkongen (för de är ju av den där tröga långsamma typen) och dörren till den är ändå stängd. Ok, så jag är säker här inne. Men mat då? hur länge räcker den? Jag har aldrig konserver och sånt hemma och frysen brukar vara tom. Pasta fungerar tills strömmen slutar fungera. Då får jag svälta. Och hur länge fungerar vattnet? Ingen vet att jag är här ensam och jag vet inte om mina nära och kära är oskadda. Jag antar att jag skulle skriva ett meddelande på ett lakan och hänga ut genom fönstret för att visa att jag lever och hoppas på att någon kommer med en helikopter.

Hur som helst. Jag är lite sjuk och har en vild fantasi. Va var jag nu? Jo, mardrömmar. Jag hade en zombiemardröm i natt. Den här gången hade zombiesarna tagit sig in i min lägenhet och jag satt inlåst på toaletten. Det var helt kört med andra ord. Jag vaknade mitt i natten med ett skenande hjärta och en kropp på helspänn. Det var svårt att somna om.När jag kom hem från träningen i dag och skulle duscha var jag rädd för att vara i badrummet. Helt ologiskt, jag vet, men rädslor är inte alltid logiska. Nu är det natt och jag borde verkligen sova eftersom jag ska upp extra tidigt för att packa inför helgen i Västerås (och förlovningsfesten!). Det hjälper inte att se på tv. Det hjälper inte att prata med min älskling. Det hjälper inte att tv:n är på och att alla lampor är tända. Jag är för rädd för att sova i alla fall.

Jag vet inte var denna otrygghet kommer i från, hur den uppstod eller varför, men jag är ganska trött på den.

4 kommentarer:

Dödergök sa...

Det suger att sova själv, min man jobbar borta varannan vecka och det är riktigt värdelöst, man behöver inte ens vara mörkrädd för att tycka det. Tycker synd om dig!

pysselochmat sa...

Bebe! Jag har haft liknande problem, men det hjälper lite med att somna till musik. Bästa sovskivan är Smashing Pumpkins, Adore. Fast de flesta skivor i hyfsat (men inte för!) lugnt tempo, som är tillräckligt långa, funkar. Och pillz. Hoppas förlovningsfesten blir fin!

Monica H sa...

Nervös inför festen kanske? Hoppas allt blir precis som du vill ha det och att du sover bättre snart!

ClaraSofia sa...

Tack för att du skriver om sånt här på din blogg! Jag lider nämligen av precis samma saker som du, men vågar sällan erkänna det. Det känns skönt att veta att det finns någon mer som har massa lampor tända på nätterna, och är rädd för spöken och zombies.