13 augusti 2007

Självinsikt

Jag ser på mig själv som en medelmåttig hobbystickare. Jag kan sticka efter mönster (och få det hyfsat bra) och modifiera och göra om för att ge en personlig prägel eller annorlunda passform. Jag har mina luckor och dem försöker jag fylla när jag känner mig inspirerad. Det var dock ett tag sedan jag gjorde sådana försök och jag har vant mig vid att stickningen går ganska bra. Nu däremot, när jag ger mig på saker som jag tidigare inte bemästrat måste jag se mig själv misslyckas. Det kom inte smygande som det brukar, eller kanske lite - en känsla av att det kanske inte var helt perfekt, men om jag fortsätter ett par varv till ger det sig nog. När jag nu ser på bilderna av mitt arbete so far (och jämför dem med "riktiga" stickare) måste jag skratta lite åt mig själv. De här arbetena får ses som övning. Det blir nog bara en vante av varje. Jag måste modifiera mönstrena lite för att få dem bra. De blåmönstrade vantarna är på tok för små för att garnet är en aning för tunt och för att arbetet blir lite ihopdraget när jag försöker sticka färgmönster. De grönbrunrandiga vantarna likaså. När det gäller de vita sockorna har jag mer hopp. De är tvärtemot de andra arbetena lite för stora men jag är hoppfull. Det gör inget att de är lite stora längst upp och problemet löser sig nog om jag byter till mindre stickor lite längre ned. Eller så får de vara lite korviga i strumpskaftetoch så byter jag stickor till foten. Det finns fortfarande hopp men oj vilken nybörjare jag är trots allt! Eller en Fuck Up.

The Noble Art of Fucking Knitting Up.

Inga kommentarer: