Min lilla pojke börjar bli stor

Min lilla bebis har för första gången gått hem till en kompis och lekt, alldeles själv! En vän som han dessutom skaffat själv. Inte en dagiskompis alltså. Hur kan han ha blivit så stor?

Att han ens vågar gå hem till någon utan att vi är med betyder att han verkligen gillar den här killen. Och det gör nog vi också. De träffades på gården igår och lekte jättefint, utan minsta bråk eller ledsna miner. Kamraten verkar ganska nyinflyttad, är ett halvår äldre men väldigt lillgammal och gullig. Det passar vår vilde med en lugnare kompis.

De bara tog varandra i hand och traskade upp för trapporna (pappa Sharp följde givetvis med och kollade med pojkens föräldrar att det var ok att släpa hem främmande barn från gården).

Så. Himla. Gulligt!

Den stora komiken i den lille mannen

Det är sant att det bara blir roligare och roligare att ha barn. Hittills i alla fall. Visst var Theodore rolig när han tultade omkring som en fullgubbe när han lärde sig gå, och visst skrattade vi mycket när han provade sin första citronklyfta, men ingenting slår det vi har den stora äran att få uppleva nu. En liten liten man som utforskar sin omvärld och försöker få rätsida på hur allt hänger ihop. Det är obegripligt hur mycket han suger åt sig och gör sitt bästa för att bearbeta i sitt unga sinne.

Mycket i hans liv kretsar givetvis kring hans lilla universum och sådant han upplever på egen hand. Som superhjältar och barnprogram. Men ibland får vi bevis på att han hör och lägger på minnet sådant vi vuxna upplever när han inte är med. Sådant vi exempelvis berättat om för varandra, föräldrar emellan.

Som idag, när jag och Theo satt i gungan på gården och fantiserade ihop spännande scenarion där vi räddade världen på allehanda briljanta sätt. Han var oftast Batman eller Poison Ivy medan jag fick sidekick-rollen som Robin, eller Wonder woman om jag hade tur. Men så plötsligt ändrades berättelsen och han förkunnade att han var "tionde doktorn" och vi slogs mot "robotar som sa exterminate".

Jag dog av skratt, stolthet och förvåning - allt på en gång. För Theodore har av förklarliga skäl aldrig sett Doctor Who, utan måste ha hört mig pladdra om serien och karaktärerna och förstått att det var någonting som betydde mycket för mig. Mina favoriter. Mina superhjältar och barnprogram.

Han har alltså dels lagt på minnet det han tolkat som viktigt för mig, och dels varit storsint nog att ta med det i vår lek. Så att jag också skulle få vara mina hjältar och leka sådant jag tyckte var intressant. Så himla fint när man tänker efter.

Och att han sa just "tionde doktorn" Och inte bara "doktorn" är ju helt hysteriskt roligt alldeles för sig självt.

Efter en stund lät han dessutom mig vara doktorn. Så blev han en yeti som var stark och kunde lyfta och kasta Daleks så att de gick sönder. Briljant.

Annars experimenterar den lille människan mycket med språket, och det ligger mig givetvis lite extra varmt om hjärtat. Här kommer några guldkorn från en nybliven fyraåring:

På tal om ständigt jagade tandtroll:
"De flyr från munnen till håret om det är trassligt. Då borstar vi det med. Tandtroll blir inte förlegade."
Lite tokigt men ändå inte helt fel liksom. Tandtrollen stannar inte länge på samma plats - blir inte förlegade, typ.

På frågan om äpplet var gott:
"Det är inte gott, det är utsökt!"

På frågan om han inte frös när han tagit av sig overalls-ärmarna i den iskalla kvällen:
"Nej jag vill leva. Jag lever när jag fryser."

Som om inte det vore nog har han blivit mycket intresserad av att se på engelska barnprogram, som Dora the Explorer, Go Diego Go och Super Why. Han svarar ofta med "yes" eller "no" och kan räkna till åtta på engelska. Och så kan han säga "nu går vi" på fyra språk. (Vamos, allons-y, let's go)

Jag tror inte att han är mer begåvad än andra barn egentligen, men det spelar ingen roll  - för visst är det väl ändå lite fantastiskt?