Jävla Olle!

Här gick man och trodde att man hade lyssnat sig mätt på Olle Ljungström där i gränsen mellan 90- och 00-tal. Lyssnat och lyssnat tills hjärtat var fullt. Utmattat. Proppmätt. Att hans sånger kom från en svunnen musiktid som inte mådde bra av att synas i nutidens skoningslösa ljus. Men så kommer han där som en vålnad från förr. Ställer sig i rampljuset sådär skör och benhård på samma gång. Och jag bara smälter igen.

Jävla Olle med det där språket som känns så otvunget och genialiskt och fyndigt och fånigt. Med melodier som sätter sig som en liten luddig kanin i hjärtat. Jag kan inte värja mig. Kan inte fly eller gömma mig. Plötsligt är han bara där och allt jag kan göra är att omfamna honom med allt jag har och ge mig hän. Följa med. Igen.

Jävla Olle!

Jag tar en paus och luktar på blommorna

Jag gör visst ett litet blogguppehåll. Inget planerat eller genomtänkt, men dock ett uppehåll. Det känns så trist och oinspirerande att skriva här just nu. Jag är trött på att skriva om hur trött och sjuk jag är. Hur långsamt allt går och allt jag inte kan göra.

Faktum är att jag mår lite bättre nu. En aning. Så nu ska jag njuta av det lilla jag kan göra, och inte skriva här på en stund. Men jag kommer tillbaka, lita på det.