Om mitt liv hade varit en sorglig film

Jag drömde en så ledsam och dyster dröm inatt. Jag låg fortfarande inlagd på sjukhuset men förflyttades till ett annat för att jag av någon anledning var "färdig" där. Nästa sjukhus låg i Angered, men det kunde lika gärna ha varit på andra sidan jorden, eller hundra år bakåt i tiden.

Byggnaden såg ut lite som en gigantisk lagerlokal och rummen var små och fulla av sängar. Inredningen såg ut som om den kom raka vägen från andra världskrigets sjukhussalar. Fem-sex personer delade på det pyttelilla utrymmet och ibland föstes sängarna ihop till dubbelsängar som man fick dela med två eller fler patienter. 

Man fick nästan aldrig ta emot några besökare men en rödhårig tjej berättade att det spelade ingen roll för hennes pappa ville inte komma i alla fall. Han klarade inte av att hantera att hans dotter skulle dö om fyra månader. Det skar i hjärtat till och med i drömmen. Vi låg ofta ihopkrupna tillsammans och tröstade någon som var ledsen. I stämningen låg en ledsam uppgivenhet men vi hjälpte alltid varandra.

Jag förstod aldrig varför jag var tvungen att flytta från avdelning 132 på Sahlgrenska där jag kände mig trygg. Där omgivningarna var ljusa och luftiga. Där jag blev sedd och omhändertagen av sköterskor och läkare. Där mina pojkar kom och hälsade på mig varje dag. I drömmen kände jag mig fruktansvärt ensam och övergiven. Förrådd. Förkastad. 

Jag visste att jag var lämnad för att dö där, men det var det ingen som ville säga. All personal var kalla och ansiktslösa men jag förstod till slut varför jag lämnats på det här stället. Hoppet var ute för mig och det fanns inget mer att göra. Ingenting hade gått som det skulle och alla hade gett upp. Det var dags för mig att göra detsamma.

Som tur är vaknade jag i min egen säng med en varm liten sjusovarpojke bredvid mig. På övervåningen stökade maken omkring och de ljuden har nog aldrig känts så hemtrevliga.

Jag är så oerhört tacksam och lättad över att jag är frisk nu. Att ingen omkring mig någonsin gav upp. Jag känner mig helt färdig med sjukdomen nu och jobbar bara framåt mot att bli helt återställd. Men hjärnan har utan tvekan en hel del att bearbeta.

Den tröttaste friskusen i världen

Ja, det är sant. Jag är frisk nu! Frisk från min Cushing. Friskförklarad men med en lång återhämtningstid framför mig. Vi snackar allra minst ett halvår, kanske så långt som ett eller två år. Det känns såklart långt men jag har ju vetat om läget ett tag och vant mig vid tanken. Dessutom är ingenting viktigare än att jag är frisk!

Då spelar det inte så stor roll att jag sovit hela dagen och blivit pigg först nu vid sex-tiden.

När det gäller min egen kortisolprodukrion är den på god väg. Jag behöver inte äta hydrokortison varje dag längre, utan bara om jag får feber. Jag ska dock fortfarande betrakta mig som beroende av hydrokortison eftersom värdena var på gränsen till för låga. Så blir jag magsjuk blir det en tripp till akuten ändå.

Dessutom har jag lyckats gå ned 14 kilo sedan operationen. Jäklar vad skönt.

Goda nyheter efter veckans sjukhusvistelse. De bästa på länge.

Jag vill jobba!

Jag är så sjukt sugen på att jobba just nu. Det blir jag ju titt som tätt, men tidigare har det mest fyllt mig med ångest eftersom jag inte har ett jobb att gå tillbaka till längre (eftersom kontraktet med ICA gått ut). Nu ser det ut som att jag kanske har en jättespännande möjlighet när jag blir arbetsför igen och det bara pirrar i skrivfingrarna och drar i kreativitetsnerverna!

Fantastisk känsla såklart, men den väcker frågor som pickar på ångestknappen i hjärtat. "När jag blir arbetsför igen". Alltså när jag blivit botad och börjat återhämta mig. Är jag botad? Har operationen fungerat? Ligger kortisolnivåerna lagom lågt, eller åtminstone inte för högt? Om inte, vad händer då?

Kanske får jag svar på mina frågor nästa vecka, under den inneliggande utredningen. Jag längtar efter klartext men är livrädd på samma gång. Jag vill bli frisk nu. Jag vill jobba nu.

En fläkt från förr

Idag såg jag en gammal vän på spårvagnen. En gammal vän som jag umgicks med för många många år sedan, då jag var nyinflyttad i Göteborg. Hon var min första egna vän i Götet om jag inte minns fel (alltså inte en av före detta sambons bekantskaper). Vi bodde nära varandra vid Redbergsplatsen och jag brukade gå över till henne och sitta på hennes säng. Prata om saker och lyssna på bra musik.

Men framför allt lärde jag henne hur  man "blev" rockig. Jag hade en specifik stil på den tiden. Ni vet, svart hår, mycket smink, t-shirt&jeans och så vidare. Hon gillade den och ville i hemlighet bli så hon med, så hon frågade (utan att skämmas, vilket är beundransvärt) om jag kunde lära henne. Tillsammans utforskade vi populärkultur, smink, kläder och frisyrer. Vi drack oss apfulla på Sticky fingers och Diamond dogs och raglade hem genom hela stan. Vi var snygga och hade roligt.

Efter ett tag träffade hon en halvfager men rätt taskig kille och allt efter som umgicks vi mer och mer sällan. Det var tråkigt men så blev det. Jag hade jobb, sambo och panikångest. Hon flyttade och hade den där killen. Och så mådde hon rätt dåligt både fysiskt och psykiskt. Jag förstod aldrig riktigt på vilket vis.

Efter ett tag hade vi ingen kontakt alls och det gick flera år. Jag undrade alltid vad som blev av henne. Om hon mådde bra och vad hon sysslade med. Och så satt hon där på spårvagnen idag. Hon såg bra ut och hade blivit flygvärdinna. Det såg jag på kläderna. Hon såg coolare ut än någonsin.

Det kändes skönt.

50/50

Kollar på 50/50 nu och känner mig träffad. Ok, jag hade inte cancer, men väl också en tumör som skulle opereras bort. Och mina odds var också 50/50. Hans är bli frisk eller dö, mina var bli frisk eller var sjuk resten av livet. Hans var värre men jag kände igen mig i mycket i filmen. Förutom att jag inte hade en elak flickvän utan världens bästa man.

På måndag läggs jag in för återkontroll. Jag hoppas för mitt liv att kortisolnivåerna är lagom.

Imorse avfyrade jag en tandkrämspistol och körde rymdskepp

Jodå, för vi var rymdjägare, jag och Theodore. Allt för att göra det roligt att få sig i ordning och gå till förskolan. De coola rymdkläderna (neongröna byxor bland annat) for på med en väldans fart och de livsfarliga rymdtandtrollen tillintetgjordes med tandkrämspistolen (eltandborsten).

Vägen till planeten Varnhemsgatan gick i ett huj när vi väjde för kletiga rymdleror och Theodore visade vägen med sin rymd-vagns-pinne i vårt bruna rymdskepp. Väl framme gick han runt och sköt lite med pinnen på främmande rymdvarelser (en grön kasperdocksgroda och ett träd till exempel) innan han hoppade på en röd rymdcykel och for iväg.

Jag gick mot hemplaneten där Dark Shadows väntade ...

Duktiga dansaren

Laddar med lite leklera-lek.

Dans stod på schemat för Theodore idag. Han hade längtat hela veckan och särskilda "danskläder" i mjuk trikå hade inhandlats. Han fick själv välja i affären.

Vi tog lilla cykeln till lokalerna där Balettakademien håller till. Kursen heter Danslek 3-4 år och beskrivs så här:

"Barnet uppmuntras att genom lekar och improvisationer att använda sin kropp för att utvecklas i styrka, smidighet, kondition och koordination. Vi börjar med en samling i ring och övar oss i att röra armar och ben till rytmiska fraser. Vi medvetandegör rummets olika riktningar. Enkla hoppsasteg och galoppsteg med variationer övas i ring, på diagonalen och över golvet. Enkla stegkombinationer och formationer i rummet övas tillsammans med musik och rytmiska övningar som ger en förbättrad taktkänsla."

Första gången fick vi föräldrar vara med och både titta och delta, men redan nästa gång förpassas vi till fikarummet. Gruppen ska nämligen öva in en liten uppvisning som de ska visa upp för oss i slutet av terminen. Att jag kommer att grina som en fontän är redan konstaterat eftersom jag redan idag hade gråten i halsen flera gånger.Det var ju så bedårande att jag höll på att dö när de små treåringarna sprang omkring och galopperade som hästar och pickade som hönor.

Theodore tyckte i alla fall att det var hejdlöst kul och han skrattade högt flera gånger. Han älskar ju sång och dans. Senare på dagen kom han fram till mig och sa: Jag hade så roligt på dansen idag, mamma. Det kändes bra i föräldrahjärtat.

Fortsättning följer nästa vecka ...

Bästa uppfinningen sedan RUT-avdraget!

126 av 980.

Idag sitter jag lite förnöjsamt i soffan och virkar på evighetsprojektet dubbelsängsöverkastet. Jag har ont i kroppen som vanligt men det är hanterbart idag. Helt ok. Morgonen med Theodore var mysig och jag behövde inte skälla eller bära honom ned för trapporna. Han gick duktigt och höll mig i handen hela vägen till dagis och lämnades utan tårar. Bra! På tv kommer jag snart kunna se senaste säsongen av Army wives.

Allt det här är bra men det är inte det bästa. Det bästa är den bästa uppfinningen sedan RUT-avdraget. Mat-shopping online! Vi har väntat länge på en bra mataffär online som kör ut till vårt område, och igår hittade vi mat.se som vi genast gav ett försök. Stort utbud, samma priser som i vanliga butiker, hemkörning nästa vardag (och man har på sig ända till 23:59!) och helt utan utkörningsavgift. Det låter ju nästan för bra för att vara sant tycker jag. Upp till bevis i eftermiddag då första leveransen ska komma.

Är frukten, grönsakerna och den färska fisken fin kommer jag aldrig veckohandla på vanligt vis igen. Tänk bara tanken (ni som inte har bil) att handla hem flera flaskor mineralvatten, mjölk, fil, juice och 12 rullar toalettpapper. Utan att armarna går av på vägen hem och utan stora otympliga kollin som inte får plats i en full spårvagn/buss. Och man behöver inte ens bära upp grejerna för trapporna!

Halleluja!

Tech savvy

Vi kom hem med min nya PadFone med tillhörande platta. Theo ba:

Mamma, det här är en surfplatta!

Vi ba, ???

Är såna kunskaper sånt som kommer med modersmjölken numera eller?